emeliebjuremo.blogg.se

Träningen skulle bli den lätta delen i det hela. Trodde jag. Den var det också, inledningsvis.

 

Varje pass tränade jag tillsammans med Max. Ibland var vi fler, ibland bara vi två. Vi inledde alltid med en tung basövning för att sedan gå vidare med en eller två övningar med lite mer hypertrofitänk. Passen avslutades alltid med ett superset, eller dropset (eller både och) där vi verkligen pumpade ut allt vi hade kvar. Det var inte många pass jag gick ifrån gymmet och kände att jag hade något kvar i den för dagen tränade muskelgruppen. 

 

Min kropp svarade väldigt bra på den typ av upplägg och jag upplevde mig inte tappa så mycket styrkemässigt. Jag var van att träna på det viset, och gör det nu också. Två veckor ut från tävlingen var jag nära att persa i marken, och det då med en lägre kroppsvikt än den jag har med mitt pers. Jag upplevde även att mina knäböj förbättrades väsentligt under dieten och styrkan fanns där under dieten rakt igenom. Mycket tror jag var på grund av att jag alltid hade någon att träna med, någon som passade, som pushade och stöttade och som knäppte en Celsius då energidepåerna låg på minus. Dock hände mycket med styrkan den sista veckan, vilket inte var så roligt, but that's a part of the game I suppose. 

 

Under hela dieten kände jag mig oförskämt pigg. Jag hade ställt in mig på att denna resa skulle bli det absolut tuffaste och jobbigaste jag någonsin hade utsatt mig för, och den inställningen tror jag räddade mig från att bli ett sådant "dietmonster". Jag förväntade mig alltid att det skulle bli så sjukt mycket värre än det var justå där och då. Såhär i efterhand kan jag ändå känna vilken otrolig resa jag gjorde, och hur stolt jag är över mig själv att jag fullföljde den på det viset jag gjorde. 

 

Jag hade gjort en deal med mig själv innan det hela började: jag skulle inte klaga. Inte för någon. Oavsett om jag var hungrig, trött och frusen på en föreläsning eller då vi hade praktiskt i labbet skulle jag inte klaga. Det var inte synd om mig. Inte någonstans. Jag hade ju gett mig in i leken själv, och då skulle jag leken tåla. Ingen skulle behöva utstå någon skit från min sida, bara för jag gick igenom detta frivilligt. Med facit i hand kan jag säga att jag lyckades med den biten, att inte klaga, och en kille i min klass sa till mig att han var riktigt imponerad för att jag inte hade tjurat någonting, eller liknande, under hela dieten. Att få höra det kändes som en vinst i sig, och det kändes som att jag fick visa att det går. Det går att gå på tävlingsdiet och ändå bete sig "som vanligt". 

 

Jag klagade inte på min situation, men trots det hände grejer med mig som jag inte kunde styra över. Då jag lyckades hålla humöret uppe i klassen och runt dem jag umgicks med utanför gymmet, fick de jag tränade med istället ta smällen. Eller smäll och smäll... Jag upplevde inte att jag blev otrevlig eller liknande, men allteftersom dieten fortgick blev jag istället mer... ledsen. Förmodligen var det ett sätt för min kropp att berätta för mig att allt inte riktigt stod rätt till. Jag minns speciellt en gång på gymmet då vi körde ett vanligt axelpass och jag kände hur det närsomhelst skulle brista. Och det gjorde det, där och då - på gymmet. Jag har vanligtvis väldigt svårt att visa känslor och gråter väldigt sällan. Men där och då blev allt så påtagligt - jag saknade min familj, det var kallt (förmodar jag, för det var det i princip hela tiden), jag var trött, och så vidare... Jag satte mig på en bänk på IKSU, drog luvan över huvudet och grät. Det varade inte så länge dock, och jag förklarade för Max att jag saknade min mamma och pappa, han klappade om mig, vi satt och vilade ett tag, skrattade sedan lite och därefter hade jag helt plötsligt mer energi och vi fullföljde passet.

 

Att tänka tillbaka på en sådan situation idag känns så sjukt konstigt. Jag vet inte om det kanske hade gått att undvika då jag var väldit dålig på att ta med mig någon form av energikälla till träningspassen, till exempel riskakor eller en banan som en "back up" om jag skulle bli låg. Men, som jag skrev i föregående inlägg, ville jag spara de kalorierna till senare på kvällen. Ett beslut som såhär i efterhand kanske inte var det mest optimala och som kanske inte fungerade så bra som jag ville tro. Jag ville tro att jag inte skulle behöva någon "extra energi" (om man kan kalla tre riskakor för extra energi, haha), utan jag tänkte att så fort jag skulle börja träna skulle hormoner börja flöda, och jag skulle då inte tänka på mat och inte heller behöva någon mer energi. Uppenbarligen fungerade det inte så bra på diet eftersom mina energinivåer for hit och dit under ett träningspass. Men, jag ville se mig själv som en typ av superwomen som kunde gå igenom processen oberörd. Det kunde jag, som ni kanske redan räknat ut, dock inte, och vid ett pass kl 7 på morgonen där jag kanske var tre veckor ut från tävlingen och inte lyckades så bra i knäböjen som jag ville kom Max med ett statement som var rätt klockrent: "Men Emelie, din kropp håller på att dö, den vill inte det här, klockan är 7 på morgonen och du är besviken för du inte lyckas persa?". Helt plötsligt blev jag rätt nöjd med att jag ändå var på persvikter och nosade. 

 

Energinivåerna under mina träningspass förändrades som sagt otroligt mycket, vilket jag inte var van vid. Då vi började träna tidigt på morgonen kunde jag ha gråten i halsen och helst bara vilja ha mina lurar på mig, stänga in mig själv och köra mitt eget race. Jag var ändå sjukt glad att jag hade mina kompanjoner med mig, för annars vet jag inte på vilket vis jag hade fullföljt mina tidiga morgonpass... Oftast kom jag igång under passets gång och vi kunde skämta och skoja som vanligt. Då var det sjukt kul att ha folk runt omkring sig. 

 

Varje träningspass avslutades med poseringsträning. Även där kunde energinivåerna sjunka snabbare än kvickt och efter att ha gått igenom poserna ett varv kunde jag vara redo att gråta en skvätt igen. Haha, det är så sjukt... Men, jag fick ta mig i kragen och möta Max "okej, vi kör ett varv till, sen är du klar". Vissa dagar kunde det vara helt annorlunda och jag ville bara posera mera, sätta dem klockrent varje gång, gå därifrån med känslan av att jag var en vinnare. 

 

Jag körde en del konditionsträning under denna tid. Innan jag började tävlingsdieta tränade jag rätt varierat där jag körde sådan träning, så den biten var inte ett skräckmoment för mig. Jag började dock med att ta bort all typ av löpning och liknande, och körde bara promenader vid sidan av min gymträning. Detta för att kunna ha en "back up" att lägga in då min vikt skulle stagnera - istället för att sänka kaloriintaget alltför mycket skulle jag kunna lägga in hårdare konditionsträning i form av intervaller, för att se hur kroppen skulle svara på det. Då tiden var kommen att lägga in intervaller på schemat planerade jag mitt schema på det viset att jag kunde skilja på gymträningen, intervallerna och promenaderna. Jag körde alltså aldrig mina intervaller direkt efter jag hade gymmat och poseringstränat. Jag ville ge mig själv möjligheten att verkligen kunna ge 100 % i allt jag gjorde och jag visste att jag inte skulle vara kapabel att göra det i mina intervaller om jag inte skulle få i mig energi och vila lite innan det var dags för dem. Hur mycket det egentligen gjorde rent energiförbrukningsmässigt vet jag inte, men i mitt huvud gjorde det mycket, och jag hade inget emot att ha det så då det rent praktiskt fungerade.