emeliebjuremo.blogg.se

Ja, då ligger jag här då. Första natten i mitt nya rum, i min nya säng, bland nya människor.

Mamma och pappa bor på hotell inatt och jag vill inte tänka på morgondagen när det är dags att säga hej då.

Jag tyckte det var jobbigt att se dem åka iväg nu...  

Det känns såklart väldigt konstigt att vara här, men samtidigt känner jag att jag inte hade kunnat hamna på ett bättre första ställe.

 

För er som inte vet, så kommer jag under min första tid här bo hos en pappa i 50-årsåldern vars namn är Per.

Han bor i en sexa tillsammans med sin son Erik, som är lika gammal som jag. 

Per träffade jag sist jag var här och både mamma och pappa föll för honom direkt. Han är verkligen jättetrevlig och jag vet att han mer än gärna kommer hjälpa mig om jag skulle vara i behov av det någon gång. Han är en sådan som man verkligen ser som en äkta norrlänning - lugn och trygg. 

 

Sonen, Erik, var inte hemma sist jag var här, honom träffade jag först idag. Även han verkar vara hur go och snäll som helst! 

Så mina "sambos" kan jag verkligen inte klaga på. :) Inte än så länge i alla fall..

 

På lördag blir det spännande. Då kommer det ännu en student in i bilden, vilken jag ska bo vägg i vägg med.

Det är en tjej som heter Matilda som är 21 år gammal och blivande läkarstudent som ska flytta in. Hon kommer från Varberg och har alltså ytterligare 30 mil längre resväg än mig... 

Dock kommer hon med flyg, och jag kommer troligtvis åka med och hämta henne. Det kan vara bra för mig att se hur flygplatsen ser ut, då jag troligtvis kommer flyga några gånger därifrån i framtiden. 

 

Jag ser verkligen fram emot att träffa henne!

 

 

Dagen idag har gått i ett! 

När vi kom hit fick vi möblera om i det rummet jag skulle få, och sedan ge oss ut på shoppning för att göra det hemtrevligt. Det inhandlades lite gardiner, förvaringsutrymmen, överkast, säng, och även mat.

Haha, det ska bli roligt när jag ska börja dola i köket varje dag... Jag fick reda på att det ligger en pizzeria cirka tio meter härifrån, så skiter det sig totalt vet jag i alla fall att jag inte kommer svälta. ;)

 

Till morgonen imorgon kommer pappa och hämtar mig. Jag ska bli med till deras hotell och käka en feting hotellfrukost. Det kan vara något av det bästa som finns. 

Vi har fortfarande lite smått och gott att handla, så det måste fixas innan de drar hemöver. 

 

Så är läget just nu. :)

 

Det här blir bra - det måste bli bra!

 

Inatt fick jag inte mycket sömn. Klockan var ställd på 02.45, och jag vet egentigen inte om jag sov någonting.

Tankar om vad jag gett mig in på for genom huvudet gång på gång och det enda jag kunde göra åt saken var att ligga och vrida och vända på mig.

 

Ja, vad är det egentligen jag gett mig in på? 

När jag kramade hej då till mina älskade vänner stod jag bara och log, nästan skrattade. Det gjorde mig rädd, för jag vet att snart kommer jag inse att det faktiskt inte är nästa vecka jag kommer få se dem igen, det är längre tills dess än så. När jag väl förstår det, då kommer det göra ont, väldigt ont.

 

Mina vänner, och min familj, betyder allt. Allt, allt, allt.

Jag har många jag kan lita på till tusen, och under de senaste åren har jag varit så grymt tacksam över det, då jag egentligen alltid har mått så mycket bättre av att ha någon att prata med när saker och ting rasat ihop, eller när de bara har varit helt underbara. Det är under de senaste åren ni har betytt allra mest för mig.

Jag vet att ingen av er någonsin skulle få för sig att lämna mig ryggen, jag bara vet det, och det är den finaste känslan man kan ha när man åker ifrån det bästa man har.

Jag vet också att när jag kommer hem, så kommer vi ha lika roligt som vi hade innan jag lämnade, vilket ytterligare är en trygghet jag bär med mig upp till de norrländska skogarna. 

 

Det finns de jag känt i stort sett hela livet, det finns de jag känner sen högstadie- och gymnasietiden, och så finns det de jag lärt känna nu under den senare delen av mitt liv. 

Hur länge jag känt er spelar ingen roll - ni alla betyder lika mycket för mig, och jag beundrar var och en av er, glöm aldrig det! 

 

 

Vad skulle jag göra utan min familj? Hur skulle jag klara mig?

Min bror blev inte med upp nu, så honom har jag redan sagt hej då till.

Världens bästa bror som jag får se till jul igen, världens bästa bror som med åren även blivit en av dem jag kunnat berätta saker för som jag inte vill att någon annan ska veta. 

Vad skulle jag göra utan dig?

 

Min mamma och pappa är med upp nu, de är de enda jag har kvar att krama hej då. 

Pappa bar flyttkartonger ut till bilen igår kväll, samtidigt som han torkade bort tårarna. 

Min älskade pappa.

Min fina pappa som aldrig är arg eller sur, som alltid kommer hem med ett leende på läpparna, även om han jobbat mördarpass. Min pappa som skulle kunna göra precis vad som helst för mig.

Vad skulle jag göra utan dig?

 

Någon annan som också skulle göra precis vad som helst för mig är min mamma.

Hon kämpar och sliter för att alla i familjen ska ha det bra, hon vill alltid mitt bästa oavsett vad det gäller, och jag är så otroligt tacksam för att få ha henne i mitt liv.

Min fina älskade mamma.

Vad skulle jag göra utan dig?

 

 

Jag har absolut inte sagt hej då för all framtid, även om jag kanske kan få det att låta så. Dock kommer jag vara hemifrån längre än jag någonsin förut varit. 

Men det kommer blir bra, det känner jag på mig.

 

Tack, i alla fall. 

Tack för att jag får ha er alla i mitt liv. <3

 

 

 

I mitten av april sökte jag till Tränarprogrammet inriktning idrottspsykologi, idrottsfysiologi och idrottsmedicin på Umeå universitet. Egentligen sökte jag bara för skojs skull, jag hade redan ställt in mig på att jobba minst ett halvår till. 

Jag skickade in min ansökan den sista anmälningsdagen och tänkte att jag åtminstone kunde tänka på det tills juli, då resultatet om jag tog mig in eller inte skulle publiceras.

I juli skulle jag veta vad jag ville, trodde jag.

 

Folk har under våren frågat mig vad jag ska göra av min framtid, om jag hade några planer, och jag berättade att jag hade sökt till Umeå. Många tappade hakan, och jag trodde väl egentligen inte själv på vad jag stod och sa.

Inte skulle väl jag flytta så långt härifrån? Det var ju bara för skojs skull jag hade sökt, eller?

 

Jag blev, vilket egenligen inte kom som någon överraskning, inte direkt klokare av att få tänka under april, maj, juni och juli och när beskedet kom att jag hade tagit mig in visste jag fortfarande inte hur jag skulle göra, även om jag fortsatte prata som att jag skulle flytta. Det var ju fortfarande så lång tid tills jag skulle börja skolan, slutet av augusti låg långt bort i tiden. Jag kunde väl lika gärna säga att jag skulle börja plugga, det skulle ändå aldrig bli september, tänkte jag.

Jag tackade ja till platsen med inställningen att "det är lättare att ångra sig när man tackat ja, än om man tackar nej och sen kommer på att man ändå vill läsa".

Därmed fick jag börja leta bostad, jag fick börja läsa om studiestöd och bostadsbidrag, jag fick försöka leta reda på några blivande klasskamrater och jag frågade kompisar om diverse universitetsgrejer.

 

Det började gå upp för mig att jag faktiskt tackat ja till att flytta 73 mil norrut, att jag tackat ja till att inte vara lika tillgänglig hemma som alltid. Jag skulle börja något helt nytt och främmande, vilket började skrämma mig då jag egentligen aldrig hade haft inställnigen att jag verkligen såg fram emot att börja.

Jag började tvivla på hela grejen, jag började tvivla på att jag var redo. Den största anledningen till det låg visserligen inte i själva flytten, utan att jag började tro att det så småningom skulle finnas något som gjorde att jag ville vara kvar hemma, något man inte vill vara 73 mil ifrån dagligen. 

 

Det blev dock inte så, jag fick inte det där som möjligtvis hade fått mig att ändra mig, och det är klart att det sved värre än salt i det största såret.

Genom det beslutet, genom ditt beslut, fick jag däremot något annat i gengäld, något som jag vet egentligen är det bästa för mig - en chans till att verkligen kunna börja om på nytt.

  

---

 

Imorgon flyttar jag. 

Imorgon kl 04.00 drar jag ifrån Torsby.

Det slog mig för bara någon dag sen att jag nog aldrig kommer bo hemma på samma sätt som jag gör nu, aldrig någonsin igen. Jag har, på något konstigt vänster, gått och blivit vuxen. 

 

Många har de nog varit som tvivlat på mig, inte minst jag själv. Men nu kan jag bara säga att jag är stolt över mig själv, jag är stolt över att jag faktiskt vågar åka till en stad där jag bara känner någon enstaka människa, stolt över att jag vågar göra en förändring. 

Just nu känner jag mig bara så förväntansfull inför vad som komma skall, vilket känns väldigt konstigt för att vara mig.

Det är väl nu man ska vara supernervös och egentligen inte vilja iväg? 

Det är nu jag trodde jag skulle må dåligt, nu när jag snart ska lämna den tryggheten jag haft i ryggen i 20 år, men jag gör inte det. 

Jag har redan mått nog dåligt och nu ser jag bara framåt - jag ser norrut! 

 

Jag har dock ingen aning om hur jag kommer reagera när jag väl är där uppe, när mamma och pappa kramar mig hej då, när jag står uppe i fönstret och ser hur bilen lämnar parkeringen. 

Kommer jag bli ledsen då?

 

Kommer jag längta hem efter bara några veckor? Kommer det inte alls bli som jag tänkt mig?

Det återstår att se. Det viktigaste just nu är att jag försöker, och jag hoppas innerligt att det här är rätt väg för mig, för jag tror jag behöver vara där uppe, jag behöver se annat.

Tryggheten här hemma kommer alltid finnas kvar, och jag vet att jag har världens bästa kompisar att komma hem till, vare sig om det blir till jul eller tidigare. <3

 

Jag pausar livet här i Torsby nu för några månader och trycker på play igen när jag kommer tillbaka, för känner jag min lilla hemort så väl som jag tror, så vet jag att det kommer vara exakt som när jag lämnade den när jag kommer hem (förutom lite mer snö ;)). 

 

To be continued....!