emeliebjuremo.blogg.se

Träningen skulle bli den lätta delen i det hela. Trodde jag. Den var det också, inledningsvis.

 

Varje pass tränade jag tillsammans med Max. Ibland var vi fler, ibland bara vi två. Vi inledde alltid med en tung basövning för att sedan gå vidare med en eller två övningar med lite mer hypertrofitänk. Passen avslutades alltid med ett superset, eller dropset (eller både och) där vi verkligen pumpade ut allt vi hade kvar. Det var inte många pass jag gick ifrån gymmet och kände att jag hade något kvar i den för dagen tränade muskelgruppen. 

 

Min kropp svarade väldigt bra på den typ av upplägg och jag upplevde mig inte tappa så mycket styrkemässigt. Jag var van att träna på det viset, och gör det nu också. Två veckor ut från tävlingen var jag nära att persa i marken, och det då med en lägre kroppsvikt än den jag har med mitt pers. Jag upplevde även att mina knäböj förbättrades väsentligt under dieten och styrkan fanns där under dieten rakt igenom. Mycket tror jag var på grund av att jag alltid hade någon att träna med, någon som passade, som pushade och stöttade och som knäppte en Celsius då energidepåerna låg på minus. Dock hände mycket med styrkan den sista veckan, vilket inte var så roligt, but that's a part of the game I suppose. 

 

Under hela dieten kände jag mig oförskämt pigg. Jag hade ställt in mig på att denna resa skulle bli det absolut tuffaste och jobbigaste jag någonsin hade utsatt mig för, och den inställningen tror jag räddade mig från att bli ett sådant "dietmonster". Jag förväntade mig alltid att det skulle bli så sjukt mycket värre än det var justå där och då. Såhär i efterhand kan jag ändå känna vilken otrolig resa jag gjorde, och hur stolt jag är över mig själv att jag fullföljde den på det viset jag gjorde. 

 

Jag hade gjort en deal med mig själv innan det hela började: jag skulle inte klaga. Inte för någon. Oavsett om jag var hungrig, trött och frusen på en föreläsning eller då vi hade praktiskt i labbet skulle jag inte klaga. Det var inte synd om mig. Inte någonstans. Jag hade ju gett mig in i leken själv, och då skulle jag leken tåla. Ingen skulle behöva utstå någon skit från min sida, bara för jag gick igenom detta frivilligt. Med facit i hand kan jag säga att jag lyckades med den biten, att inte klaga, och en kille i min klass sa till mig att han var riktigt imponerad för att jag inte hade tjurat någonting, eller liknande, under hela dieten. Att få höra det kändes som en vinst i sig, och det kändes som att jag fick visa att det går. Det går att gå på tävlingsdiet och ändå bete sig "som vanligt". 

 

Jag klagade inte på min situation, men trots det hände grejer med mig som jag inte kunde styra över. Då jag lyckades hålla humöret uppe i klassen och runt dem jag umgicks med utanför gymmet, fick de jag tränade med istället ta smällen. Eller smäll och smäll... Jag upplevde inte att jag blev otrevlig eller liknande, men allteftersom dieten fortgick blev jag istället mer... ledsen. Förmodligen var det ett sätt för min kropp att berätta för mig att allt inte riktigt stod rätt till. Jag minns speciellt en gång på gymmet då vi körde ett vanligt axelpass och jag kände hur det närsomhelst skulle brista. Och det gjorde det, där och då - på gymmet. Jag har vanligtvis väldigt svårt att visa känslor och gråter väldigt sällan. Men där och då blev allt så påtagligt - jag saknade min familj, det var kallt (förmodar jag, för det var det i princip hela tiden), jag var trött, och så vidare... Jag satte mig på en bänk på IKSU, drog luvan över huvudet och grät. Det varade inte så länge dock, och jag förklarade för Max att jag saknade min mamma och pappa, han klappade om mig, vi satt och vilade ett tag, skrattade sedan lite och därefter hade jag helt plötsligt mer energi och vi fullföljde passet.

 

Att tänka tillbaka på en sådan situation idag känns så sjukt konstigt. Jag vet inte om det kanske hade gått att undvika då jag var väldit dålig på att ta med mig någon form av energikälla till träningspassen, till exempel riskakor eller en banan som en "back up" om jag skulle bli låg. Men, som jag skrev i föregående inlägg, ville jag spara de kalorierna till senare på kvällen. Ett beslut som såhär i efterhand kanske inte var det mest optimala och som kanske inte fungerade så bra som jag ville tro. Jag ville tro att jag inte skulle behöva någon "extra energi" (om man kan kalla tre riskakor för extra energi, haha), utan jag tänkte att så fort jag skulle börja träna skulle hormoner börja flöda, och jag skulle då inte tänka på mat och inte heller behöva någon mer energi. Uppenbarligen fungerade det inte så bra på diet eftersom mina energinivåer for hit och dit under ett träningspass. Men, jag ville se mig själv som en typ av superwomen som kunde gå igenom processen oberörd. Det kunde jag, som ni kanske redan räknat ut, dock inte, och vid ett pass kl 7 på morgonen där jag kanske var tre veckor ut från tävlingen och inte lyckades så bra i knäböjen som jag ville kom Max med ett statement som var rätt klockrent: "Men Emelie, din kropp håller på att dö, den vill inte det här, klockan är 7 på morgonen och du är besviken för du inte lyckas persa?". Helt plötsligt blev jag rätt nöjd med att jag ändå var på persvikter och nosade. 

 

Energinivåerna under mina träningspass förändrades som sagt otroligt mycket, vilket jag inte var van vid. Då vi började träna tidigt på morgonen kunde jag ha gråten i halsen och helst bara vilja ha mina lurar på mig, stänga in mig själv och köra mitt eget race. Jag var ändå sjukt glad att jag hade mina kompanjoner med mig, för annars vet jag inte på vilket vis jag hade fullföljt mina tidiga morgonpass... Oftast kom jag igång under passets gång och vi kunde skämta och skoja som vanligt. Då var det sjukt kul att ha folk runt omkring sig. 

 

Varje träningspass avslutades med poseringsträning. Även där kunde energinivåerna sjunka snabbare än kvickt och efter att ha gått igenom poserna ett varv kunde jag vara redo att gråta en skvätt igen. Haha, det är så sjukt... Men, jag fick ta mig i kragen och möta Max "okej, vi kör ett varv till, sen är du klar". Vissa dagar kunde det vara helt annorlunda och jag ville bara posera mera, sätta dem klockrent varje gång, gå därifrån med känslan av att jag var en vinnare. 

 

Jag körde en del konditionsträning under denna tid. Innan jag började tävlingsdieta tränade jag rätt varierat där jag körde sådan träning, så den biten var inte ett skräckmoment för mig. Jag började dock med att ta bort all typ av löpning och liknande, och körde bara promenader vid sidan av min gymträning. Detta för att kunna ha en "back up" att lägga in då min vikt skulle stagnera - istället för att sänka kaloriintaget alltför mycket skulle jag kunna lägga in hårdare konditionsträning i form av intervaller, för att se hur kroppen skulle svara på det. Då tiden var kommen att lägga in intervaller på schemat planerade jag mitt schema på det viset att jag kunde skilja på gymträningen, intervallerna och promenaderna. Jag körde alltså aldrig mina intervaller direkt efter jag hade gymmat och poseringstränat. Jag ville ge mig själv möjligheten att verkligen kunna ge 100 % i allt jag gjorde och jag visste att jag inte skulle vara kapabel att göra det i mina intervaller om jag inte skulle få i mig energi och vila lite innan det var dags för dem. Hur mycket det egentligen gjorde rent energiförbrukningsmässigt vet jag inte, men i mitt huvud gjorde det mycket, och jag hade inget emot att ha det så då det rent praktiskt fungerade. 

 

 

Jag tar mig tillbaka till ögonblicket då jag beslutade mig för att tävla, tillbaka till den där gröna mattan på IKSU. Det var september och i december skulle jag stå på en scen och göra något jag aldrig hade gjort förut, och jag skulle göra det med en fysik jag i september såklart inte hade. Hur skulle jag ta mig i mål? Hur skulle jag lägga upp kosten och träningen? Vem skulle hjälpa mig? 

 

Max, min coach och som under resan skulle bli en av mina närmsta vänner, gjorde där och då sin första "insats", om man kan kalla det så, då det för honom var en självklarhet att jag skulle göra det själv. Jag pluggade på Tränarprogrammet, och vad skulle inte vara bäst för min egen kunskaps och mentalitets skull än att lägga upp de mest essentiella delarna själv? Skulle jag lägga upp det själv skulle jag även endast ha mig själv att skylla om resultatet inte hade blivit som jag velat, och jag skulle kunna experimentera med kost och träning på mitt sätt. Max fanns dock där som ett bollplank, och vi diskuterade när det var dags att sänka kaloriintaget, öka konditionsträningen och liknande, vilket var guld värt. 

 

Jag började min resa på ca 63 kg. Då var det tio veckor kvar till tävling, och vi satte ett mål att jag skulle gå ner ca 0,7 kg (jag tror det var det i alla fall) i veckan. Detta skulle då innebära en viktnedgång på sju kg fram till tävlingen. 

 

Hur gick det då till? Jag tror många är nyfikna på "vilken" diet jag gick på, hur många gram av si och så jag åt och liknande, men faktum är att jag inte vet det, haha. Jag räknade inledningsvis ut vilket kaloriintag jag rimligtvis borde ligga på för att kunna tappa 0,7 kg i veckan och utifrån det åt jag egentligen som jag ville, men var givetvis extra noga med att få i mig rätt proteinmängd (observera RÄTT mängd, inte kopiösa mängder). Jag varierade mina protein- kolhydrat och fettkällor, och gjorde inga större förändringar från min tidigare kosthållning. I och med att det inte blev någon större kostomställning för min del, kan det ha räddat mig från sådana "cravings" man kan läsa att fitness-atleter råkar ut för. Var jag sugen på choklad såg jag till att lösa det på ett dietvänligt sätt, till exempel. Jag hade heller inga crazy cheat-days utan hade två fria mål under hela min diet. Det är klart att jag kände mig sugen på burgare, samt att jag ville ha MER mat efter jag hade ätit min lunchlåda, men jag hade ju mitt mål som var den största drivkraften och därmed visste jag att jag inte skulle ha något annat än det jag hade räknat ut att jag skulle äta under dagen. För det var det jag gjorde - räknade på kaloriintaget vareviga dag i tio veckor. Because that's what it's all about - kalorier in vs. kalorier ut. 

 

Jag vägde allt jag åt. Allt utom gurka och spenat, haha. Men tillochmed isbergssalladen vägde jag upp och knappade in i min app. Där knappade jag till exempel in att jag skulle äta 200 gram kokt potatis till lunch, och automatiskt räknade den ut kaloriinehållet. Skitsmidigt! På det viset slapp jag göra ett kostschema där man kanske äter samma sak i fyra veckor för att sedan göra ett nytt med ett lägre energiinehåll över nästa period. Jag kunde även sänka väldigt lätt utan att göra några större förändringar i vad jag åt - jag kunde bara ta bort lite här och där under dagen och då inte känna någon direkt förändring, även om jag fick i mig lite mindre energi. När hela resan var över var denna bit den skönaste att slippa - att inte behöva ta fram sin rosa matvåg för att väga tomaterna man skulle ha i lunchlådan, till exempel. 

 

Många kan nog tro att en tävlingsdiet endast består av broccoli och kyckling. Det trodde jag också en gång i tiden. Men faktum är att man måste äta för att kunna förbränna. Så lätt är det. Det handlar inte om att äta så lite som möjligt och träna så mycket som möjligt - kroppen kommer inte vilja släppa ett endaste gram i det tillståndet, då det enda den kämpar för då är att överleva. Jag åt "vanlig mat": lax, kyckling, nötfärs, tonfisk, gröt, ris, potatis, grönsaker, frukt, jordnötssmör, avokado, ägg, och liknande. Hade jag velat äta annan mat hade jag gjort plats för det i min kaloribudget, men jag ville helt enkelt inte, jag ville ha det enkelt och "cleant" för att kunna äta så stora volymer som möjligt och därmed visuellt bli mätt, även om jag skulle ha kunnat äta minst tre lunchlådor till. 

 

Nu i efterhand har jag reflekterat lite över hur jag under tiden skapade mig vissa strategier för att helt enkelt klara av det hela. För någon som inte är direkt insatt i vad en tävlingsdiet innebär kan det låta rätt... Sjukt. Men det funkade för mig, och det tog mig i mål.

 

• Vatten. Jag drack stora mängder vatten (vilket jag egentligen inte insåg förrän under sista veckan då det var dags att hålla koll på vätskeintaget). Inte bara för jag trodde det var bra (egentligen behöver man bara dricka då man känner sig törstig), utan även för att hålla hungern borta. Jag drack en shake (700 ml) och te (500 ml) till frukosten, så bara där drack jag 1,2 liter vatten (hur mycket dricker ni på en dag?). På det viset kunde jag äta en relativt liten frukost, men ändå stå mig bra fram till lunch. Jag hade oftast en föreläsning på förmiddagen och då slank det, om jag inte missminner mig, oftast ner ytterligare en shake. Jag hade såklart kunnat ta ett äpple, men då skulle det ju försvinna kalorier från min "kaloribudget" och dessa var heliga och jag ville jag spara dem till senare på dagen...

 

 

 

 

Nutid. 2016. I soffan i Torsby.

Jag har spenderat min jul och nyår hemma i Torsby, i Värmland. Så. Himla. Skönt. 

Det bästa har varit att jag har inte haft några måsten, inga direkta planer för mina dagar, utan jag har bara tagit det som det kommit. Så. Välbehövligt. Även träningen har jag tagit som den kommit, då jag inte haft någon direkt tillgång till gym på grund av att jag inte har kort någonstans i Torsby. Några pass har jag hunnit med, men jag har inte alls tränat som jag skulle ha kunnat, om jag hade prioriterat annorlunda. I "vanliga fall" hade jag kanske känt en viss ångest över det, att jag skulle "tappa gains" eller liknande, men inte nu. Jag tror att det bara har varit bra för mig för nu har jag verkligen fått en chans att återhämta mig ordenligt, både fysiskt och mentalt, efter höstens igenomkörare, samt bygga upp suget efter att förbättra min fysik under våren.

Det handlar om prioriteringar som sagt, och under min tid hemma under julen har jag prioriterat familjen. Under hösten hade jag väldigt stark hemlängtan stundtals, och nu då jag är hemma vill jag verkligen passa på att umgås så mycket som möjligt med dem. Sedan jag flyttade har jag verkligen blivit en familjemänniska och jag vill ta vara på varenda minut jag kan tillbringa med dem. Jag älskar verkligen då vi alla fyra kan äta middag tillsammans, eller liknande, för det händer så sällan nu för tiden.

 

Jag har inte bara blivit en familjemänniska på grund av att jag flyttat, utan jag har även lärt mig att livet kan svänga väldigt fort. Det man har ena sekunden kan i nästa vara som bortblåst. Därför vill jag ta vara på det som finns här och nu. 

Min mormor, som många vet, rycktes hastigt bort från mig, från min familj, i mars 2014, utan någon form av förvarning. Utan att ha varit sjuk eller liknande. Hon somnade in. Lugnt och stilla på soffan. Men alldeles för tidigt.

Hon var en av de bästa. Alltid glad, sprallig och pigg. Hon ville alltid mitt bästa och hon var alltid ivrig att få reda på allt som hände i Umeå. Ställde väldigt många frågor. Skrev ner. Höll koll på mina dagar och mina föreläsare. Ibland bättre än jag själv gjorde.

Jag saknar henne. Jag saknar henne så sjukt mycket, och jag tänker ofta på henne. Men inte så ofta som jag skulle kunna göra. Det gör för ont. Att röra vid minnen, att försöka höra hennes röst i mitt huvud eller försöka känna hennes doft då hon kramar mig. Det gör ont. I hjärtat. Så. Fruktansvärt. Ont. 

Min största rädsla när jag flyttade var att något sådant skulle hända, att någon som stod mig så nära skulle ryckas bort från mig. Och tyvärr blev min största skräck verklighet. Den 31 mars 2014. 

 

Jag vill aldrig mer vara med om det igen, men jag vet att det såklart finns risk. Det finns alltid en risk att någon man älskar ska tas ifrån en. Livet är så oförutsägbart, och i och med att jag nu vet om det vill jag spendera så mycket tid med mina nära och kära som det bara går. Det spelar ingen roll om det handlar om att bara sitta och halvslöa i soffan till något dåligt TV-program, eller om man hittar på något annat tillsammans - det handlar bara om att få vara tillsammans, att få känna närvaron av de man älskar mest av allt på denna jord. Det värdesätter jag högst. Det är nummer ett. Alla kategorier. 

 

Det har jag prioriterat under denna julledighet.

Jag gör ett litet sidohopp från tävlingssatsningen och tänkte här dela med mig lite av mina framtidstankar nu när jag snart går in på min sista termin på Tränarprogrammet:

 

Nutid. 2016. Framtid. Juni 2016.

Efter juni 2016 är det egentligen blankt. Det är på ett sätt skrämmande, men ändå så himla skönt, utmanande och spännande på samma gång. Efter juni 2016 kan jag egentligen göra vad jag vill inom det område jag är intresserad av. Vad jag vill. Den enda som kan sätta stopp för det, den enda som kan begränsa mina val, det är Emelie Bjuremo. 

På nyår slog det mig att jag egentligen inte har den blekaste aning om hur andra halvan av 2016 kommer utspela sig för mig.  Jag har ingen aning om vart jag kommer befinna mig, vilket jobb jag kommer ha (om jag ens kommer ha något jobb?), vilka nya människor jag lärt känna, och så vidare. 

Efter juni 2016 är det egentligen blankt, men det är Emelie Bjuremo som kommer bestämma precis hur hon vill forma sitt nästa kapitel, vilka nya dörrar hon vill öppna.

 

Jag har lite planer på vart jag skulle vilja vara, och vad jag skulle vilja jobba med. Det gäller bara att göra dessa planer till något konkret, vilket är något som känns bekant. Den 22 september 2015 gjorde jag just det, jag gjorde de abstrakta tankarna till ett konkret mål. Det gick ju rätt bra den gången. På samma sätt ska jag se till att andra halvan av 2016 även det blir något bra, även om det kommer handla om helt andra mål. 

 

I juni tar jag alltså examen. Tre år på Tränarprogrammet med inriktning idrottsmedicin, idrottspsykologi och idrottsfysiologi uppe i Umeå har då nått sin slutstation, en slutstation där jag kommer kunna hämta min kandidatexamen i idrottsmedicin. Det är inte bara skrämmande och spännande att denna tid når sitt slut, det är även väldigt ledsamt. Tre år med otroligt bra människor har då kommit till ända, människor som jag spenderat så mycket tid med och som jag delar så mycket med. Men, jag vet att dem jag kommit närmast kommer jag hålla kontakten med. Det bara måste bli så. 

 

Många har frågat mig vad jag blir, och vad jag vill jobba med i framtiden. Svaret är rätt komplext och varje gång jag fått denna fråga känns det som att jag dragit en hel föreläsning om vad jag läser, vad universitetets syfte är med utbildningen, och vad jag skulle vilja jobba med. Varje gång jag gör en sådan utläggning tror jag att jag säger olika saker, beroende på vem jag pratar med och hur mycket tid jag har att prata, haha. Men grejen är den, att programmet är så brett av en anledning - vi ska, då vi går ut, ha bred kunskap för att kunna attackera träningen utifrån olika perspektiv. Psykologiskt, fysiologiskt och medicinskt. Jag får ingen direkt legitimering då jag går ut, men det ser jag inte som någon direkt nackdel (jag får dock olika intyg, bland annat massageintyg och intyg på att jag är personlig instruktör). Styrkan med att inte få någon legitimering är att vi blir kompetenta inom flera olika områden, och vi kommer därmed kunna jobba inom olika områden - våra intressen kommer styra. Samtidigt kan det såklart vara en nackdel att inte bli legitimerad inom något spcifikt område då vi inte snabbt kommer kunna säga att "hej jag heter xxx och jag är legitimerad yyy" på våra arbetsintervjuer, eller till dem som vill ha vår hjälp. Men, bara för vi inte kommer kunna ha den möjligheten betyder ju inte det att vi inte är kompetenta inom området, right? En titel säger egentligen ingenting om min kunskap. Den måste jag visa. Praktiskt. Punkt. Men, det svåra kan då vara att få en möjlighet att visa den, om man inte har någon legitimering. Där tror jag att det kommer innebära att vi måste marknadsföra oss mer, samt att vi måste stå på oss för att få möjligheten att visa vad vi kan. Det är något jag kommer vara tvungen att träna mer på, att stå på mig. Och även att tro på sig själv och den kunskap jag faktiskt besitter. 

 

Vad har jag då för tankar inför 2016? Eller, en bättre formulering skulle nog vara: vad har jag för tankar inför framtiden?

 

• Flytta längre söderut efter utbildningen. Jag vill alltså inte vara kvar i Umeå. Vart spelar egentligen ingen större roll, men Karlstad hade ju varit väldigt bra - nära hem, samt att jag har många kompisar som bor där. 
  
  
• Få någon kontroll på vad jag egentligen vill göra då jag idag är väldigt "spretig" i mina framtidstankar. Men jag vet att jag vill jobba med människor. Jag vill hjälpa dem till ett bättre liv - gamla eller unga. Hur, när, var och varför spelar ingen roll. Jag vill hjälpa dem till ett bättre liv; till att prestera bättre, till ett bättre mentalt välbefinnande, eller vad det nu kan vara.
  
  
• Plugga mer. Det handlar då i sådana fall mer om att läsa kurser för att komplettera min utbildning, och det skulle då vara att plugga på distans. I och med att vi i våras läste hälso- och idrottsnutrition (7,5 hp, vilket även är den enda kostläran vi får under utbildningen) har jag fått ett större intresse för kost. Jag tycker det är intressant hur olika livsmedel påverkar kroppen på olika sätt, och så vidare. Och då vi läser rätt lite kost under utbildningen hade det varit intressant att fördjupa sig ytterligare i det för bredare kunskap. Jag tycker även det är rätt intressant med fetma och övervikt och skulle kunna tänka mig att läsa mer om våra välfärdssjukdomar (tex diabetes). Hand i hand med det går även det mentala, varför det för vissa verkar vara så svårt att gå ner i vikt och sedan hålla sig där. Men, då är jag kanske mer inne på punkt två - att hjälpa dessa människor - men det hade även varit intressant att läsa mer om det området.   
  
  
• Skaffa jobb, såklart. Men, då gäller det ju att jag ska veta vad jag vill jobba med också, haha. Men som jag skrev vill jag hjälpa människor. Jag skulle kunna tänka mig att jobba med träningsresor, eller med företag som vill ha hjälp med sina anställda att bli mer "hälsosamma" (att genomgå en beteendeförändring passar bättre att skriva egentligen...). Att hjälpa atleter inom lagidrott eller individuell idrott att prestera bättre, både mentalt och fysiskt hade även det varit väldigt roligt att jobba med, och där tror jag att jag har en del att tillföra då jag har egna erfarenheter från min tid som handbollsspelare och friidrottare. 
  Att skriva om träning, för någon tidning eller så, hade även det varit väldigt roligt - då hjälper jag också människor fast på ett annat sätt. Jag hjälper dem indirekt. 
  Jag skulle även kunna tänka mig att jobba som pt och försöka stegra inom det området, samtidigt som jag hade tyckt det skulle vara väldigt spännande och givande att hålla föreläsningar för till exempel lag eller föreningar om det jag kan.
  
  Så, det finns en del trådar att dra i, och det finns några tänkbara vägar att gå. Ännu längre fram i framtiden (när nu det är - nästa år? Om tio år?) kanske jag även skulle kunna tänka mig att starta eget, beroende på vad jag gör då och om jag hittar något jag anser saknas, och som jag tror mig kunna erbjuda. Även där finns lite planer på vad det skulle kunna vara, men dessa är ytterst diffusa. Än så länge.
  
  
• Praktik. Det är denna punkt som kronologiskt ligger närmast. Jag ska ha praktik från vecka sex tillochmed vecka elva och denna försöker jag få i Karlstad. I dagsläget känns det som det är 50/50 om det ska gå eller inte, men jag hoppas verkligen att vi kan få till något bra. Och för att det ska gå, så antar jag att det är här jag måste lyssna på mig själv angående att stå på sig själv. Jag måste visa dem att de behöver mig - var det inte det jag skrev i stycket ovan? Jo det gjorde jag, och jag ska göra det. På måndag då jag ska ringa några samtal för att försöka få ordning på praktiken, ska jag visa det.
  
  

 

Jag inser att jag inte kommer kunna skriva om den här resan om jag inte lägger alla korten på bordet. Jag inser nu i efterhand, nu då jag verkligen har tid att reflektera, att det handlar om så mycket mer än om bara en satsning på tio veckor. Jag väljer att dela med mig av mina erfarenheter och vad som försiggått i mitt huvud långt innan jag ens visste vad fitness var. I slutändan kommer det handla om en personlig utveckling, och kan det hjälpa någon annan till att utvecklas på samma sätt, så är det helt klart värt det. Jag har inget att dölja - jag är jag, och mina rädslor och tankar om tävlingssatsningen fanns där av en anledning:

 

I och med att jag nu hade målet uppstakat för mig - jag skulle tävla, jag skulle prestera mitt allra bästa den 5 december i Göteborg, så var jag tvungen att börja dieta. 

I förra inlägget nämnde jag att skolan inledningsvis var en stor faktor till varför jag tvekade på om jag ville göra detta eller inte, men jag kan även säga att tanken på att gå på en tävlingsdiet också gjorde mig tveksam. Det skrämde mig. På riktigt.

 

Hösten 2010 började jag styrketräna i samband med att jag bytte friidrottstränare. Jag hade tränat styrka förut, men inte på ett gym utan det var mer medicinbollsträning och övningar med kroppsvikten. I och med att jag började styrketräna "på riktigt" började jag såklart bygga mer muskler - jag började utveckla en fysik jag inte riktigt kände igen. Jag blev större och tyngre. Men det var roligt att lyfta, riktigt roligt, och det gick bra. 

Jag slutade med friidrotten och 2013 blev första året utan någon tävlingssatsning. Jag hade handbollen i början av året och tränade två gånger/vecka och hade match på helgerna. Jag tyckte fortfarande att styrketräningen var rolig, och körde nog även det någon gång i veckan. Dock brottades jag med ett dilemma i mitt huvud - "man blir stor av styrketräning"... 

 

Jag blev större, men jag blev inte tjock på något sätt. Skulle någon se bilder på mig från den tid då jag kände mig som "störst" så skulle denne förmodligen säga något i stil med "Du är väl inte tjock? Grov, men inte tjock". Problemet var att min spegelbild plötsligt inte stämde överens med den visuella bild av mig själv jag hade då jag friidrottade och tränade handboll regenbundet. Det hade då inte spelat någon roll vad andra skulle ha sagt till mig. Jag hade inte varit mottaglig för någon typ av positiv feedback, för jag hade inte kunnat ta åt mig av det - jag kände ju inte så själv. Jag tyckte inte att jag var den jag varit. Jag fick mer hull på kroppen och jag vägde mer än jag gjort någonsin förut. Utifrån det gjorde jag ett stort misstag - jag drog automatiskt en parallell mellan styrketräningen och det mentala välmåendet. Jag gjorde automatiskt en koppling mellan att det var styrketräningen som fick mig att gå upp i vikt, få mer hull och som resultat av det: må sämre mentalt. Anledningen: jag hade hört det från andra - "man blir stor av styrketräning".... 

 

Idag har jag verktygen för att sudda ut de paralleller jag drog, jag har verktygen att dra nya. Idag förstår jag vart skon klämde. Det handlade inte om styrketräningen - det handlade om min livsstil. Jag gick från att ha tränat sex (?) friidrottspass och två handbollspass per vecka (och matcher på helgerna) till att, då handbollssäsongen var över, gå på någon promenad här och där (jag ville inte gå med mamma för hon gick för snabbt...), köra lite halvdan styrka då och då utan mål och mening (ville ju inte bli för stor...), samt köra lite spänst- och medicinbollsträning då jag kände för. Detta gjorde jag i samband med att jag åt. Jag åt på samma sätt som jag hade gjort då jag var fullt aktiv. Ekvationen för hur detta påverkade min vikt är inte så svår att förstå sig på: Då jag var aktiv gällde mycket mat + mycket träning för att bygga en stark och funktionell kropp för det jag höll på med. Då jag blev mindre aktiv åt jag samma mängd mat + mindre och sämre träning, vilket resulterade i viktuppgång. Jag gjorde inte av med samma mängd energi som innan. 

Såhär i retrospekt kan jag se att jag var jag lost. Totalt lost. Jag visste inte hur jag skulle handla då jag slets mellan att göra det jag gillade (att träna styrka) och bilden av att "inte bli för stor".

Så, vad gjorde mitt nittonåriga jag? 

 

Våren 2013 hoppade jag på en diet under en period på cirka fem veckor, en diet som en annan person la upp till mig. Det var ett kostschema som innehöll mat som jag egentligen hatade och varje måltid var mer eller mindre en pina att ta sig igenom. Men, skulle jag följa detta skulle jag bli mer rippad, och jag skulle till Turkiet efter dessa fem veckor, så vad passade inte bättre? Tänkte jag då...  

Jag kommer fortfarande ihåg vad jag åt under dessa fem veckor, för vissa grejer var så... Äckliga. Ja, det är rätt ord. Det var äckligt. Och idag vet jag också att det var helt meningslöst att äta på det viset jag gjorde - den kunskapen besitter jag idag. 

 

Dieten tog slut, jag var överlycklig, jag åkte till Turkiet och jag åt. Jag kom hem, sjag kulle på semester, jag provade kläder, jag grät. Jag kände mig återigen större än förr och jag kunde fortfarande inte förstå varför. Jag fortsatte äta på samma sätt som innan dieten. Jag åt tillochmed mer då allt blev så gott efter att jag hade ätit som jag gjort under dieten. Jag fortsatte träna på samma halvdana vis, utan någon sorts mål, och med tanken att "styrketräning gör mig stor".

 

Idag tycker jag synd om mitt nittonåriga jag som inte hade den kunskapen som mitt 22-åriga jag nu haft förmånen att skaffa sig. Jag tycker synd om mitt nittonåriga jag som inte förstod hur allt hängde ihop, och jag tycker synd om henne för hon undvek sådant hon egentligen ville göra, helt i onödan.

Återigen: det var inte styrketräningen som var problemet och som var orsaken till att jag stundtals inte trivdes i mig själv - det var livsstilen. 

 

Vad har då det här med min rädsla för en tävlingsdiet att göra? Mycket. 

Jag var rädd att jag skulle behöva dieta på samma sätt som jag gjorde, och jag var livrädd att den balans jag hittat under min tid i Umeå, skulle rubbas. 

 

Men, så fel jag hade. Och tur var väl det. 

I'm back!

 

Ja det här med att blogga frekvent har ju inte vart min melodi direkt... Men nu ska jag försöka ge bloggandet en ärlig chans. Jag har en tanke (en tanke är bra att börja med iaf, men jag hade ju det sist också och det gick ju som det gick...... ehehe) om att jag ska skriva om min satsning inom Women's Physique, vilken jag tänkte dela in i olika delar. Detta tänkte jag göra dels för min egen skull, för att jag ska ha det nerskrivet någonstans, men även så de intresserade kan ta del av hur det är att faktiskt göra en helhjärtad satsning inom fitness.

 

En helhjärtad satsning inom fitness om man heter Emelie Bjuremo, vill säga. 

 

 

Gröna uppvärmningsmattan på IKSU, 22 september 2015, en tisdag. Där och då började det abstrakta pratet om att "det hade ju faktiskt vart kul att tävla inom något" (vilket jag nog har uttryckt ett x antal gånger både under min tid i Umeå, men även till vänner hemma i Torsby....), bli till något som istället började likna en konkret plan inför min kommande höst. Jag och Max (den person jag alltid tränar med, som betytt mest för mig under den här hösten, och som skulle bli min coach) kollade upp hur många veckor det var kvar till Luciapokalen. Vi resonerade kring hur mycket jag skulle behöva gå ner i vikt för att vara i tävlingsform och vi kom fram till att det skulle vara fullt rimligt att genomföra det. 

Helgen innan hade Max flickvän Tessan vart uppe i Umeå och tränat med oss, och vi pratade en del om just att tävla inom fitness då hon är väldigt framgångsrik inom bodyfitness och har vunnit många tävlingar. "Jaaa asså det hade ju vart rätt kul att testa på men...." var väl något jag återigen yttrade ett x antal gånger, då hon gav mig sin syn på det hela. 

Hon åkte hem till Stockholm efter den helgen, och lämnade ett frö hos mig, ett frö som började gro. Skulle jag göra satsningen hade vi ingen tid att spilla - arbetet skulle börja, och det skulle börja nu. Så, på den gröna mattan den 22 september bestämde vi oss att vi skulle mötas upp på IKSU dagen efter kl 07.00, jag och Max, för att inleda den första poseringsträningen, och utifrån det skulle jag fatta ett beslut.

Just att fatta beslutet, att kunna säga "Ja, jag ska dieta och träna för att göra en seriös tävlingssatsning" (eller att säga "ja, jag dietar och gör en seriös tävlingssatsning"), tog rätt lång tid innan jag kunde göra. Jag pluggar på Tränarprogrammet och jag vet vad många personer i min omgivning tycker om fitness, och jag kan väl inte sticka under stolen med att jag är en person som lätt kan påverkas och ta åt mig av vad andra tycker och tänker. Det var absolut ingen som sa något ont om det till mig, men jag vet hur diskussionerna om den typen av idrott har gått. I efterhand kan jag nog kanske se det lite som att jag använde det som en motivator - jag ville visa att det går att vara på diet utan att ha den där "diethjärnan". I alla fall ville jag intala mig själv att det skulle gå - jag skulle försöka att inte låta mig påverkas.

 

Att ha det där groende fröet inom mig, att börja bli peppad och taggad, men att samtidigt känna en osäkerhet gjorde inte hela beslutsfattningsprocessen lättare direkt... Det, i kombination med att vi skulle inleda en ny kurs där en 15 hp tenta skulle ligga en vecka innan tävlingen, gjorde att jag vred och vände på tanken om att stå där på scenen i december fler gånger än människor det finns på jorden, tror jag. Jag visste att jag skulle vara tvungen att lägga ner mycket tid på träningen, på kosten och på poseringsträningen, och frågade mig själv om jag verkligen skulle ha den tid som skulle krävas. Skulle jag göra det här ville jag inte göra det halvdant - jag har aldrig vart sån och detta skulle i sådana fall inte vara ett undantag. 

 

Jag skrev listor. För- och nackdelar staplades upp och jag tror att det var där jag lyckades fatta ett beslut. Jag såg att fördelarna övervägde - jag skulle få göra något jag aldrig har gjort förut och något nytt skulle hända i mitt liv. Skulle det där abstrakta pratet bli till något konkret så var det nu, nu när jag skulle ha en massa kompetenta människor runt mig som kunde hjälpa mig, och som hade vart i samma sits som jag själv skulle komma att vara. Jag skulle även få ett mål att kriga mot - ett mål med att kliva in på gymmet och kötta. 

 

Bara att fatta beslutet var alltså en process i sig och inledningsvis var jag livrädd att det skulle komma att påverka mina studier. Det var nog egentligen där skon klämde mest - jag befinner mig ju trots allt här i Umeå för att plugga. Men å andra sidan kunde jag ju där och då inte veta hur dietperioden skulle komma att utveckla sig. Det jag visste var dock att jag var in charge of my life, och ville jag få det att funka med en seriös tävlingssatsning samtidigt som jag pluggade så skulle jag se till att få det att gå ihop.

 

Så, jag beslöt mig för att ta det steg för steg, dag för dag, och jag bestämde mig i slutet av september. Jag skulle köra Women's Physique på Luciapokalen i Göteborg den 5 december. 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Behöver jag säga mer? Nej. Dead by April's "Done With Broken Hearts" beskriver allt. Klockrent. 

Mitt hjärta samarbetar äntligen med min hjärna igen. Så. Jäkla. Skönt. 

 

 

Jag har #finadager här uppe i Umeå. En "ledig" helg framför mig har jag (visst, det finns alltid något att jobba med, men det tänker jag inte göra), där jag imorgon först kommer köra ett styggt benpass på morgonen, kolla på semifinalen på stan (om jag hinner), och därefter fika med några klasskompisar. Vad lördag och söndag har att erbjuda vet jag inte riktigt än, men det märks! Jag vet dock att jag, Daniela och Louise ska på Total Training och svettas ihjäl på söndag iaf - me like!

För er som undrar vad Total Training är för något så är det högintensiv träning. Passen är inte längre än ca 35-40 min där man jobbar aktivt i typ 24 min + uppvårmningen. Jag har bara varit iväg på ett pass än så länge, och då var det upplagt så i alla fall. På det passet var det fyra stationer med tre olika övningar på varje station. Dessa tre övningar skulle man utföra varv på varv i 6 min, därefter 30 sek vila i form av byte av station. På nästa station fanns tre nya övningar man skulle utföra i 6 min, därefter 30 sek vila, osv. Det blir sjukt jobbigt, även om passet är såpass kort. 

 

Jag har en himla bra motivation till att träna nu, till allt egentligen!

Igår fick jag ett riktigt ryck när jag kom hem efter att ha jobbat med skolarbete på förmiddagen: jag tvättade tre maskiner tvätt, dammtorkade rummet, dammsög hela lägenheten och lagade mat. Därefter drog jag iväg och körde ett ryggpass innan ett jävulskt jobbigt punch out-pass. På vägen hem passade jag på att handla.

Får man såna ryck när man heter Emelie Bjuremo är det lika bra att köra all in på det, det är inte så ofta det händer, hehe. I alla fall tyckte jag att jag var duktig när jag gjorde allt på samma dag.. ;)

 

I think that's enough for now :) 

 

puss&gonatt!

 

 

Ja ni läste rätt. Jag är kär - så himla kär.

Jag är kär i livet, i det liv jag lever just nu. Jag vet inte vad det är, men allt känns bara så sjukt jäkla bra.

Så bra som jag mår nu, det var det lääänge sen jag gjorde! Kanske kan det bero på vissa förändringar jag gjort nu under senare tid. Jag har bland annat bestämt mig för att ta en paus med handbollen, då den motivation man behöver för att prestera på topp varje träning och match inte finns där längre. Jag såg handbollsträningarna mer som ett måste, vilket gjorde att glädjen försvann. Jag vet inte hur lång tid denna "handbollsdepression" (som min tränare kallade det) varar, men jag vet i alla fall att jag gjort rätt som tagit ett break. Dock är detta absolut inte slutet på min tid som handbollsspelare, det vet jag, men jag behöver bara få tillbaka gnistan igen. 

 

Under hösten har jag legat lite lågt med styrketräningen, då "jag vill inte bli för stor" ständigt legat i mitt bakhuvud. 

Men, vadå? Tänk om jag älskar att lyfta vikter då? Varför ska jag inte göra det? Vad är "fult" med att vara riktigt vältränad egentligen? Det visar bara att man brinner för det man håller på med, att man har passion för något. 

Jag har nu tagit tag i styrketräningen igen och satt upp lite mål. För min egen skull. För jag älskar att hålla på med det. Jag mår uppenbarligen bra av att få lyfta tunga saker och då ska jag göra det. Punkt.

I framtiden skulle det även vara roligt att kanske sätta andra mål, lite större sådana. Jag tänker tex på att tävla inom området. Även om jag tränar mycket, så är just tävlingsbiten en del jag är väldigt grön inom - jag har ingen koll alls, hehe. Men jag vet att det nog skulle motivera mig otroligt mycket, då jag vet med mig att jag är en otrolig tävlingsmänniska och helst inte vill att någon annan ska vara bättre än mig, i alla fall inte när det kommer till styrkebiten... ;)   

 

Nu när jag inte spelar handboll längre ska jag försöka boxas fler gånger i veckan, samt försöka ta mig iväg till någon annan typ av fyspass på IKSU, som typ "Total Training". Dock har jag hört att det är döden, men man får väl bita ihop antar jag och se till resultatet i slutändan, se till vad drivet egentligen är. 

En i handbollslaget har även frågat mig om jag vill ställa upp i "Toughest", en tävling där man typ springer en bara på 8 km, samtidigt som man ska ta sig igenom 40 olika hinder på vägen. Dessa hinder kan tex vara armgång, hinder man ska klättra över, springa igenom osv. Det skulle faktiskt vara kul, men jag vet inte om jag vågar, hehe.. Nästa år kanske! Någon gång ska jag absolut genomföra det! 

 

Som sagt, livet känns så jäkla bra just nu!

Mamma, pappa och Johan kommer hit om en månad och jag får visa dem hur min vardag här uppe är, vilket jag ser fram emot oerhört mycket! Jag saknar dem väldigt mycket, men inte lika mycket som jag gjorde de första dagarna efter jag kom tillbaka upp hit.

Att komma tillbaka var mycket jobbigare än jag hade kunnat föresälla mig, faktiskt. Jag pratade med mina föräldrar typ två dagar efter jag hade kommit tillbaka och när vi hade lagt på blev det riktigt jobbigt. Så jobbigt hade det inte varit på hela hösten. Det hade varit så skönt att vara hemma, få bli ompysslad, få den kärlek man bara kan få av föräldrar. När jag, mitt uppe i all tentaångest, började tänka på att det nu än en gång är flera månader tills vi ses igen, då blev det a little too much.

Men, efter att ha träffat alla här uppe igen, efter att ha kommit in i vardagen kändes, och känns, allt mycket bättre. Och mina föräldrar, dem får jag ju träffa om en månad igen, vilket ju är underbart! :))

 

Som jag skrivit förut, så har jag världens bästa vänner, både här uppe och där hemma! Shit, vad skulle jag göra utan er? Ibland när jag inte orkar koncentrera mig på tex skolarbete drar mina tankar iväg - de drar iväg till den kommande sommaren. Den ska verkligen bli grym - den måste bli grym! Förhoppningsvis någon utlandsresa (om schemat kan komma ut någon gång!!!), midsommar, Höljes, Fryksdalsdansen, sol, bad, glass, minigolf, grillat, osv osv... 

Vi är på rätt sida om året, och snart är den här, jag lovar er! 

Dock kommer det nog bli jobbigt att skiljas från klassen under sommaren - tre månader är lång tid! Det känns som man nu efter jul har kommit folk ännu närmare, och jag är såå jäkla glad för att jag har såna vänner här, annars hade detta aldrig gått! Vänner för livet, absolut! :)

 

Imorgon väntar en dag på stan, samt utgång på kvällen. Det blir kuuuung! :))

 

Puss&kram till er alla!

En termin är i princip gjord. En termin på universitetet. En termin som "vuxen".

Det är sjukt. Sjukt! Det var ju förra veckan jag stod där i shorts och kramade hej då till alla vänner, det var ju igår mamma och pappa skjutsade upp mig hit och lämnade mig i en stad där jag i princip inte kände en människa. Men nej, det är mer än 3,5 månader sedan...

 

Jag är så sjukt stolt över mig själv att jag vågade, och jag är så glad att jag tackade ja till platsen. Då förstod jag inte vad jag egentligen tackade ja till, men nu vet jag, och jag ångrar det inte en sekund.

 

Jag tänker ibland tillbaka på vem jag var när jag var "liten", under mina högstadieår, och funderar på hur den Emelie skulle tagit beskedet att hon en dag skulle flytta till Umeå och börja plugga utan att egentligen känna en enda person, bara kastas in i ett helt ny vardag, skapa ett helt nytt liv på egen hand. 

Det hade hon inte gjort, inte för allt i världen. 

Men, man växer upp och man mognar till sig, och det tackar jag för, annars hade jag aldrig hamnat här!

 

Jag har jättegoa vänner här, killar som tjejer, vilka jag älskar att umgås med, och det är framförallt dem som kommer göra att jag vill åka tillbaka efter juluppehållet. Det finns speciellt en person som har blivit en av mina allra närmsta vänner, och det är Malin. Shit, vad skulle jag göra utan dig?!

Från allra första dagen har vi hållt ihop i princip varje dag. Vi skrattar åt samma saker, tänker samma tankar, säger samma saker, tycker likadant. Jag kan bara säga att det är helt U N D E R B A R T att ha en sådan vän. Sanningen är den att det känns nästan som att vi känner varandra lika bra nu som vi gjorde redan efter första veckan. 

Du är guld värd här uppe Mallan, och jag kommer sakna dig grymt mycket när jag är hemma! 

 

Min första termin på universitetet har varit över förväntan, och jag vet att det bara kommer bli bättre och bättre, vilket känns hur bra som helst!

 

Att ha bott själv (egentligen bor jag ju med folk, men jag fixar ju mina grejer själv) nu under en tid har fått mig att börja tänka och agera på ett annat sätt. Jag kan inte längre "sova bort dagen" (om jag nu inte varit ute på nåt kvällen innan, hehe), utan jag måste gå upp relativt tidigt, även om jag är ledig - jag har ju inga föräldrar här som tvättar och lagar mat, och det har varit väldigt nyttigt för mig att göra allt på egen hand. 

 

 

Men, även om jag har det jättebra här uppe så innebär ju inte det att jag har längtat hem under perioder, och inte minst nu. Det enda jag vill är att bli ordentligt ompysslad av familj och vänner. Jag vill äta mammas mat, ha tjejkvällar, prata riktigt grov värmländska, åka bil runt i Torsby och lyssna på dansband, åka till Toria och köpa en feting godispåse, sitta på ararat eller la strada och dra en deg och bara prata en massa strunt i timmar - bara för att jag kan!

Och, på lördag, i övermorgon, kommer jag kunna göra det!

Som sagt, det är sjukt att det redan är dags att dra hem!

 

Det jag har kvar nu är en redovisning mellan 9-12 imorgon. Klockan 14.45 ska jag ta en flygbuss till flygplatsen för att vänta på avgången som är vid 16.50. Jag kommer vara i Karlstad vid 22-tiden där min Fridis kommer plocka upp mig :DD. Funderar banne mig på att ta ett varv i gatan när jag kommer hem asså haha! Lär ju övningsköra lite eftersom jag inte kört sen augusti... Kan väl dock vara mycket folk ute en fredag innan jul i Torsby va, eller...? ;)

 

Den här julen kommer bli den bästa av jular! Jag kommer verkligen försöka ta vara på VARJE dag - det är ju så mycket jag vill hinna med och så många jag vill träffa :)) Det som är bra är att jag åker tillbaka hit den 6:e, och jag har tenta den 17:e, vilket innebär att jag kan fokusera på tentan när jag kommer tillbaka - jag behöver inte plugga så mycket när jag väl är hemma = BIIIG YESYES! 

 

Meen hörrni, vi ses snart då, vavava?! :D

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, jag lever, jag lovar!

 

Jag är väldens sämsta bloggare, men det är faktiskt så - jag lever!

Dock känns det som det är nätt och jämnt...

Vi har tenta på tisdag, så de senaste dagarna, och de kommande, kommer bestå av pluggpluggplugg och ännu mer plugg...

Så mycket som jag pluggat de senaste dagarna har jag nog aldrig pluggat förut, och då vet de flesta att jag gjorde det rätt mycket på högstadiet/gymnasiet också...

Men jag känner även att det gett väldigt mycket, och jag hoppas jag kan känna mig lugn efter denna helg - jag ska se till att jag gör det!

 

Mina veckodagar ser i princip exakt likadana ut: vara i skolan, äta, plugga, träna - allt går i ett och jag hinner inte med speciellt mycket utöver det. Helgerna ser annorlunda ut - tack och lov för det. 

Därför, mina vänner, har jag helt enkelt inte tid att uppdatera här så mycket som jag skulle vilja göra...

 

Två personer i klassen har hoppat av nu, två personer på två dagar, vilket var väldigt tråkiga besked.

Eftersom vi inte är en så speciellt stor klass så har vi ändå blivit väldigt sammansvetsade, och det känns nästan som vi är en gymnasieklass (med folk i alla åldrar). Att folk lämnar känns väldigt tråkigt, det blir ju en splittring...

Att två personer valt att hoppa av nu i veckan tyder på att det har varit en väldigt intensiv kurs vi läst, vilket det varit med föreläsning på föreläsning om nya, svåra, och ibland inte alltför intressanta, saker.

Vi har läst mycket kemi, och jag har än en gång blivit påmind om varför jag valde att läsa samhäll på gymnasiet istället för natur, även om jag skulle haft otroligt mycket gratis om jag hade läst natur.

 

Det har inte varit alltför intressant att läsa om karboxylsyror, hydroxygrupper, fria radikaler osv osv, men jag vet att det i framtiden kommer gynna oss när vi får använda kunskapen i dess rätta sammanhang - vi kommer kunna applicera den kunskapen på träningen, vilket man får se som en motivation till att fortsätta traggla svåra formler osv när vi nu snart ska börja med fysiologi.

 

__________________________________________________________

 

Idag är det fredagen den 1 november.

I två månader har jag gått på universitetet här i Umeå. I två månader har jag varit hemifrån. I två månader har jag varit ifrån min älskade familj och mina älskade vänner hemifrån, och det känns nu. Det känns.

 

Frida var här förra helgen och det kändes så himla bra att få se och prata med henne igen! Jag kände verkligen hur mycket jag saknat henne...

Jag fattar inte ritkigt att det var två månader sen jag stod i shorts och T-shirt och kramade henne hej då utanför quickly - jag fattar inte att det var i augusti jag sa hej då till henne och alla er andra, jag fattar inte att det nu är början av november...

 

Även om jag varje dag har jättefina och goa människor omkring mig här, vilket jag är så otroligt tacksam över, hindrar det mig inte från att sakna er där hemma. 

Jag önskar jag kunde få komma hem och få lite ny energi, komma hem och få bli bortskämd av mamma, pappa, mormor och morfar, chilla med brorsan, få ha en riktigt rolig tjejkväll med en massa tokigheter och skratt.

Hade det inte varit för tentan på tisdag, så hade jag fått gjort allt detta denna helg, men nu hinner jag inte.

 

Tiden här går sjukt snabbt ändå och det känns knappt som man hinner blinka förrän det är fredag igen.

Med hjälp av alla goa människor här, mina fullspäckade veckor och helger (med matcher och annat roligt) så vet jag att den tid fram till 20 december kommer gå snabbt. 

Och nej, jag har inte världens panikångest och vill hem nunununu, men det måste väl vara normalt att sakna? :)

Jag trivs fortfarande jättebra här uppe, och jag vet att jag bara kommer trivas bättre och bättre med tiden.

Det har inte gått så lång tid än, trots allt, och jag håller fortfarande på att anpassa mig till livet här.

 

Men nu är det nog dags att släcka lampan och drömma lite!

Imorgon har jag tvättid kl 07.00-12.00 (ja, en lördag! Frivilligt dessutom...), och sen tänkte jag laga lite matlådor så jag har under de kommande dagarna, och såklart plugga...! 

 

Nattinatti!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Så var det helg, ännu en gång!

Veckorna här uppe bara svischar förbi och än så länge är det som de flesta sagt - det går sjukt fort!

I fem veckor har jag varit här uppe nu, vilket jag absolut inte tycker det känns som.

Allt känns fortsatt jättebra och jag trivs bara mer och mer, tycker bättre och bättre om själva staden. :)

 

Den senaste veckan har ägnats väldigt mycket åt tentaplugg.

I fredags (alltså igår) hade vi tenta på traumatologi, alltså på skador av alla de slag.

Dock visste vi redan vad som skulle komma då vi hade fått frågorna i förväg - 60 st frågor där den kursansvariga valde ut 25 frågor vi skulle svara på.

På kvällen igår blev det en liten typ av tentafest. Vi var några från klassen och några från klassen över som typ förfestade ihop. 

Det var riktigt roligt, även om jag var tvungen att ta det lugnt på grund av dagens handbollsmatch. :)

Vi kom inte iväg till något ställe efter förfesten då vi var för sena iväg - köerna till de ställena vi hade i tankarna var typ miiiils långa! Här går det inte att gå hemifrån vid halv tolv och tro att man kan gå raka spåret in till baren har jag märkt.. Helst ska man gå hemifrån vid tio för att vara säker på att komma in inom den kommande timmen, haha. 

 

Kvällens höjdpunkt var när jag skulle försöka lära en norrlänning att prata värmländska. De som känner mig bra vet att jag kan skratta ihjäl mig om någon säger fel eller liknande (bra humor, jag vet), så ni kan ju tänka er hur många gånger jag dog igår, HAHA! Jag skrattade så jag grät, haha herregud det var så kul!

Dock var det ju ingen annan som fattade vad det var som var så himla roligt, haha!

 

Under veckan har jag också spelat handboll för första gången sen april typ.

Det är skönt att vara tillbaka på planen igen, även om det är lite tråkigt att det inte är tillsammans med mina goa brudar hemma... Men det här kommer nog bli bra det med! :)

Själva spelsättet i Umeå skiljer sig inte så mycket jämfört med det vi har hemma i Torsby, så det är skönt att det inte blir en alltför stor omställning.

De har inga svåra kombinationer som de kör, utan de har två "grundspel" som de kallar det. Där använder de sig mycket av höger och vänster nio, vilket ju passar mig bra. :)

I måndags gjorde jag min första träning - idag spelade jag min första match.

För att bara ha tränat tillsammans med tjejerna tre gånger så är jag ändå rätt nöjd med min insats, även om det finns mycket att jobba på såhär i början på säsongen (att träffa mål tex......!).

 

Ikväll har jag haft min första lediga&lugna helgkväll sen jag kom hit, och det har varit jäkligt skönt och välbehövligt!

Jag testade vad pizzerian 10 meter bort hade att erbjuda (det blev en helt klart godkänd kebabrulle), jag har mumsat i mig resterna av förra helgens b&j och så har jag kollat lite repriser från veckans tv-program. 

Sooooft!

 

Imorgon är det söndag, aka göraalltdettråkiga-dagen. 

Jag har tvättid kl 7 imorgon bitti, ja 7! Skönt att få undan det tidigt så man har resten av dagen på sig att laga matlådor, städa, handla osv.......

Kl 16 ska jag och Malin och kolla på innebandy i alla fall. Hon har fixat fribiljetter och fikabiljetter åt oss. Hoppas på VIP-platser också. ;)

 

På måndag börjar en ny kurs: Grundläggande humanbiologi med kemi, biokemi, cell- och molekylärbiologi.

Kommer nog bli minst lika spännande som det låter.... ;)

 

Nu är det dags för mig att sova, jag vill ju inte komma för sent till tvättstugan imorgon...!

Puss&godnatt 

 

Idag har jag varit här uppe i fyra veckor, och på söndag blir det en månad. En månad!

Såhär länge har jag aldrig varit hemifrån, såhär länge har jag aldrig varit utan min familj.

 

Jag måste säga att jag är förvånad över mig själv, jag är förvånad över hur snabbt det egentligen går att anpassa sig själv till ett helt nytt ställe - till helt nya rutiner.

Under ett helt år har jag varit ifrån pluggandet, under ett helt år levde jag med ovisheten om vad jag skulle göra kommande dag. (Oj, vad dramatiskt det lät...)

 

De kunde ringa från Toria kl. 05.30 på måndagmorgonen och fråga om jag ville hoppa in och jobba kl 06. Såklart tackade jag ja, även om jag hade en massa planer just den måndagen, planer som kanske egentligen inte var så viktiga, men som ändå var saker man skulle göra.

De kunde ringa från Frykenskolan en torsdagmorgon kl 07.30 och fråga om man ville hoppa in och ta en lektion vid 08.20, en vid 13.20 och en vid 15.05. Och samma sak där - såklart sa man ja till det, även om det egentligen förstörde hela den dagens planering.

 

Att inte kunna planera veckorna, det blev jag snabbt ganska trött på, och det är nog därför jag faktiskt tycker att det är skönt att vara tillbaka i pluggandet igen - det gav mig den motivation jag saknade när jag tog studenten, jag kan nu planera mitt liv igen.

Men, den största anledningen till att det känns bra är ju förstås att jag pluggar något jag tycker är intressant nu.

Jag kanske låter som en superpluggis nu, men jag har faktiskt sett fram emot föreläsningarna under denna kurs, just pga intresset, och pga att jag vet att det här är sån kunskap jag förhoppningsvis kommer livnära mig på i framtiden. 

Jag kanske ska nämna att kursen vi läser nu heter "Grundläggande humanbiologi och funktionell anatomi".

Vi har läst om hur människan är uppbyggd med framförallt skelett och muskler, vilket vi redan tentat av med en hemtenta.

Nästa vecka på fredag har vi en tenta i traumatologi, alltså skador av alla de slag (knäskador, hjärnskakningar, skador i handleder, skador i fötter osv osv...), sedan är mina första högskolepoäng gjorda, min första kurs på univeristetet avslutad.

Och som sagt, det är stor skillnad att gå hem och plugga något man tycker är intressant, än att tex läsa om Gustav Vasa, vilken jag inte bryr mig ett dugg om... Hehe. 

 

Så länge jag har den här inställningen till att dra till skolan på morgonen ska jag nog vara glad, för under kommande kurs ska vi läsa om cellen, vilket kanske inte kommer bli riktigt lika intressant....

Därefter ska vi läsa fysiologi (metabolism, citronsyrecykeln osv... vad nu det är...) - DET kommer nog bli en utmaning! 

 

 

Jag fick en fråga idag: om jag har någon hemlängtan. 

Jag gav kanske ett rätt dåligt svar, men svaret är än så länge ett nej, och jag måste säga att det känns bra att det är så.

Det är klart att jag saknar alla därhemma! Det är klart att jag skulle vilja vara där nu om jag fick och krama om er allihop, men jag vet ju att jag inte kan...

Jag vet att det fortfarande är en lång tid kvar tills jag får det, och det är därför jag inte försöker tänka så mycket på det heller - det skulle bara göra det svårare för mig här uppe. 

Tänk om jag skulle ha världens hemlängtan redan, tiden fram till jul skulle ju vara oändlig i såna fall!

 

 

Jag trivs jättebra här uppe och jag är omringad av jättegoa människor varje dag. Den känslan förstärks i princip varje dag, då man fortfarande lär känna varandra. 

Jag trivs jättebra med själva staden också - den är perfekt för mig!

Än så länge har jag inte behövt ta bussen någonstans, och numera har jag en ny rääcer - min röda kärringcykel, haha. Med den tar jag mig vart jag än vill - in till stan, till skolan, till gymmet, till affären osv. Det tjuter om frambromsen dock, så jag känner mig lite som hemma i alla fall, haha!

Hörde förövrigt att avgasröret ramlat ner på min pärla där hemma... Säger bara tuuuuur att det inte var jag som körde då!! HAHA stackars Johan.... 

 

Så, jaa... Jag trivs fortfarande jättebra, och hoppas att jag kommer få ha kvar den känslan :))

 

 

Nej, nu är det dags att skalla kudden!

Fredag imorgon, och jag är ledig. Dock blir det plugg i skolan på morgonen, lunch på IKSU och sen massageträning. (Vi har examination på tisdag, då vi ska massera rygg/nacke/skuldra på 25 min.)

Därefter ska jag köra ett cx-pass samt spinning, och på kvällen tror jag det väntas roligheter :)))

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej... I söndags lovade jag en uppdatering om hur förra veckan var, en uppdatering som inte blev av, hehe.

Men nu, nu kommer godbitarna:

 

Nollningen är som sagt över efter två jätteroliga, och även jätteviktiga, veckor. Man har fått chansen att umgås med klassen och med tvåorna utanför skolan, vilket har varit guld värt för sammanhållningen. Vi har lekt och festat - en perfekt kombination om man vill lära känna nya människor! ;)

Våra coacher (faddrar) har varit väldigt snälla mot oss om man jämför med annan nollning. Ingen har blivit tvingad till att tex dricka, och ingen har behövt göra saker man inte velat. De sa i början att de vill att vi ska lära känna varandra, att det var det huvudsakliga målet, inte att man tex ska skämma ut sig på stan. 

Och i alla fall jag tyckte att de lyckades jättebra med sitt mission.

Man har fått möjligheten att skaffa kontakter utanför klassen (mest tvåor, men ändå) och det är kul att man känner igen några andra i skolan eller på IKSU än bara de i klassen. 

 

Förra veckan började vi i alla fall med "The Amazing Race". Det gick till på samma sätt som tv-serien: nollegruppen fick en karta med olika stationer utsatta, vilka vi skulle ta oss till så snabbt som möjligt. Väl på stationerna fanns det oftast öl man skulle halsa.

JÄTTEGOTT, verkligen....

Mitt lag kom sist i just den tävlingen då vi sprungit fel två gånger och därför gav vi typ upp, hehe.

Vi var bara tjejer också. Tjejer som skulle halsa öl. Ja, det gick ju som det gick..... 

 

På tisdagen var det dags för beermile.

Gööööttt, ännu mer billig pessljumen öl som skulle avnjutas, haha.

Vi skulle springa ett varv runt en fotbollsplan, halsa en langbörk öl, springa ett varv, halsa, springa ett varv till, halsa och sen ytterligare ett varv. (Elin Larsson, det här skulle du gillat, det vet jag)

 

Jag fuskade.

Aldrig i livet att jag skulle fått i mig en 1,5 liter öl! Så mycket öl har jag nog aldrig druckit i hela mitt liv tror jag. Efter ölen blev det utgång på ett av ställena på campus, Origo. Det var inte många som blev med ut, men jag var en av dem, hehe. Vi dansade, drack, dansade, pratade, skrattade, åt pommes med hamburgerdressing (?!?). Ingen mild sås här na, den får vänta tills Quickly på juldagen! 

 

Onsdagen bjöd på brännbollsturnering hela dagen.

För ena laget blev det en finalplats, och för det andra gick det lite sämre.

På kvällen var det fest igen, och denna gång var vi några fler som gick ut. Förfesten ägde rum hos en kille i tvåan där vi (i alla fall jag) hade jättekul då vi körde ölspel, olika lekar och "jag har aldrig". Tiden gick alltför fort och vi drog till själva festen som ägde rum på ett annat ställe på campus, Skogis. Ett mysigt ställe där vi partade tillsammans med de andra medicinska enheterna. Bland annat träffade jag min rumskompis Matilda där. :)

 

Torsdag och fredag var vilodagar. 

Jag och Malin letade febrilt efter klänningar till lördagens sittning.

Att försöka hitta en fin klänning i mitten av september var inte lätt, men till slut så gick det som tur var!

 

Lördagen var fullsmäckad - från morgon till kväll.

Då var sista dagen vi behövde ha på oss våra nollekläder, och det var slutspurten av vår poängtävling som hade pågått under de två nolleveckorna.

Kl 09.00 skulle en av våra headcoacher lägga ut ett antal uppdrag på fb, uppdrag vilka vi hade fram till 14.00 på oss att utföra, uppdrag som var poängsatta från 1-10 beroende på typ svårighet.

Det här är instruktionerna och några av punkterna vi fick:

 

"Alla uppdrag är satta med en poäng, vid korrekt utförande och uppvisande film/bild av ett uppdrag så får ni alltså den bestämda poängen. Uppdragen från ENDAST utföras EN gång om inget annat står. ALLA uppdrag ska filmas, OM det står att fotobevis räcker så menas att det räcker med en bild av utförandet. Hoppas ni får sjukt roligt och vågar bjuda på er själva, här kan ni skramla ihop poäng... vilket lag som helst kan vinna!!! :-))))))

 

• KILLAR: klä på dig en klänning och gummistövlar och gå och handla en gurka och en vaselin. 7 poäng.
• På valfritt sätt ska två personer ta sig över campusdammen. 9 poäng.
• Gör sten-sax-påse med en främling. (Räcker med fotobevis). 1 poäng.
• Hitta tre tjejer och tre killar och sjung tillsammans ”Temperaturen” vers ett och refräng två. Mot varandra! 4 poäng.
• Gör ett smycke med material från naturen och sälj det för minst kronor. 10 poäng.
• Hitta 15 personer med converse, ställ upp alla på ett led och fota. (Räcker med fotobevis). 6 poäng.
• Hitta en blond, en brunett och en rödhårig och ta en bild. (Räcker med fotobevis).  2 poäng.
• Bygg en pyramid med minst tre våningar. (Räcker med fotobevis).  4 poäng. 
• Pussa en person på munnen och ta ett kort. (Räcker med fotobevis). 3 poäng.
• Spela upp en teater på 3 minuter på Rådhustorget inför minst 20 personer. 10 poäng. Hela gruppen måste vara med, någon annan får filma.
• Be att få sätta upp håret på en främling. (Räcker med fotobevis). 2 poäng.
• Marknadsför Tränarprogrammet på valfritt sätt utanför Ålidhemscentrum. 1-10 poäng. Dommaren dömer utifrån engagemang.
• Håll en buggkurs med en främling. 5 poäng. 
• Kör Gagnam style eller Harlem shake inne på valfri affär (HELA gruppen måste vara med, någon annan får filma). 7 poäng. 
• Låtsas vara utlandssudenter och fråga efter vägen på valfritt språk. 2-4 poäng. Beroende på språk och korrekthet.
• Ge en främling en komplimang. 1 poäng. (Denna får göras max fem gånger per grupp, olika komplingar & främlingar/gång).
• Gå till biblioteket och fråga efter en bok med sexställningar = 5 poäng. Gör minst två av positionerna i boken på offentlig plats (MED kläderna PÅ) = ytterligare 5 poäng...."

Nej, jag kan inte påstå att jag är superduktig på att uppdatera, men det kommer!

Denna vecka har varit fylld med aktiviteter av alla de slag och imorgon ska jag försöka sammanfatta veckan på ett bra sätt.

 

Våra föreläsningar har dragit igång denna vecka, och än så länge verkar det väldigt intressant. 

I princip allt är nytt, så det finns en del att bita i. Jag ska till exempel lära mig mååånga av kroppens ben och muskler på latin, samt veta vart de sitter.

 

Nu ska jag snart dra in till stan för den avslutande poängjakten. Kl 09.00 lägger våra coacher ut uppdrag på facebok, vilka vi ska utföra och dokumentera för att senare visa dem vilka vi utfört, och utifrån det få de avgörande poängen.

 

Ikväll väntar en finsittning i stan som avslutning på dessa två första veckor. Det kommer bli gryyymt!

 

Men som sagt, håll utkik imorgon em/kväll! Då kommer en bättre uppdatering. :)

 

Och ni hemifrån! Ät mycket mârtensgodis, majskolvar och belgiska våfflor åt mig! 

 

chiiiiao

 Idag har jag varit Umebo i en vecka, och än så länge känns det bra. Riktigt bra.

Jag har knappt hunnit reflektera över att jag är här, då mina dagar har varit väldigt uppstyrda med aktiviteter av olika slag. 

 

Vi olika typer av lärakännaövningar i skolan, bland annat en typ av speeddating. För en person du aldrig någonsin träffat skulle du berätta vad du gjort hittills i livet, något pinsamt du gjort, något som fått dig glad, något sorgligt som hänt i ditt liv, och så vidare.

Ett väldigt intressant sätt att börja prata med människor, minst sagt!

 

På kvällen tog tvåorna hand om oss, och vi blev indelade i nollegrupper.

En 7-kamp skulle gå av stapeln där man i varje gren skulle försöka vinna (såklart) för att samla så många poäng inför den kommande veckan som möjligt.  

En hinderbana, två balanstävlingar, ett skottkärrerace, en äggtävling, en tävling i att sitta längst i 90 grader, samt en stafett som avslutning, bestod min måndagkväll av. 

Jag gjorde såklart inte allt utan vi turades om, och efter kvällens slut tror jag att mitt lag låg rätt bra till. :)

 

 

Vi fick en massa information om bland annat kursens uppbyggnad, och vad man egentligen kan jobba med när de tre åren gått. Det känns väldigt skönt att veta att det kommer stå många dörrar öppna (förhoppningsvis), då vi kommer få en väldigt bred grund med kunskap att stå på - vi kommer vara kompetenta inom många olika områden. 

 

Lärakännaövningarna fortsatte även i tisdags, då vi bland annat fick stå i rampljuset i tio sekunder.

I tio sekunder skulle man, inför hela klassen, göra något framme vid katedern. Vad som helst. 

Några berättade lite om sig själva, någon hoppade runt, någon dansade, någon målade på tavlan.

Vad gjorde jag då? 

Ja eftersom jag är den enda från Värmland, tänkte jag att jag kunde ta några ord på värmländska. ;)

"Jä hetter Emelie å jä kommer frå Värmlann. Skull jä tal värmländska mä er se skull int ne fatt ett smäck. Jä tycker öm mölter å kröser å jä bruker häng på torsbytörg på lördanätterna." 

 

Nej okej, jag skippade det där med Torsbytörg, men det andra sa jag, haha. Några fnissade en del, och sa efteråt att de gillade dialekten. ;) Finerst i varla ä an ju! Haha.

 

På kvällen hängde vi med våra faddrar/coacher.

Vi är inte nollor på Tränarprogrammet - vi är players. Våra faddrar kallar sig inte faddrar, utan de är coacher. De som är snäppet högre kallas i våra nollegrupper för headcoaches. 

Vi skulle i alla fall komma på ett lagnamn och en hejarramsa tillsammans, samt skriva på våra rosa tröjor.

"Hantel with caution" blev vårt teamnamn, och vår hejarramsa blev enkel, men ändå himla bra:

"Curla, flexa, superspexa. Vi vill se, muskler växa!"

 

 

Inspirationsföreläsningar på schemat hela dagen. Våra lärare berättade en och en om deras bakgrund, hur de hamnade just i Umeå.

Det var väldigt intressant att lyssna på vad de hade gjort, då de är väldigt meriterade. Många av dem har jobbat med landslag av olika de slag.

Det mest inspirerande var att lyssna på vad vår psykologilärare hade gjort. Han hade nämligen varit småkronornas idrottspsykolog, och hade arbetat jättemycket, och hårt, med dem då de tog JVM-guld.

Han berättade på vilket sätt de hade jobbat med spelarnas tankesätt och vikten av att ledaren tror på att det psykologiska även det är viktigt för att nå framgång. 

Hur som helst - mycket intressant! All respekt till mina framtida lärare!

 

Utgång stod på schemat på kvällen.

Innan vi drog till Origo hade vi några aktiviteter som "förfest".

Vi hade stafetter av olika slag, och tvåorna bjöd oss på öl. Jag har nog aldrig druckit så mycket öl i hela mitt liv, haha! 

Jag hade en sjuuukt rolig kväll i alla fall, tillsammans med grymt sköna ettor och tvåor, och jag ser verkligen fram emot helgens, samt kommande veckas, planeringar! 

Till veckan börjar våra föreläsningar på riktigt, även om nollningen fortsätter. Jag tänker vara med på allt tvåorna fixar ändå - man nollas ju bara en gång! 

 

 

Igår hade vi en vilodag.

Vi hade ingenting direkt schemalagt - det var bara frivilliga aktiviteter så jag har var på en mässa och kollade, fixade gymkort, skrev in mig i kåren, fixade kursmaterial, lagade mat, städade, gjorde en ny piercing, fikade och tog det lugnt på stan med Malin.

En riktig chilldag helt enkelt!

 

 

Som sagt, denna vecka har gått i ett, precis som nästa även den kommer göra.

Fortsättning följer....!