Del 2 - me myself and I
Kategori: Allmänt
Jag inser att jag inte kommer kunna skriva om den här resan om jag inte lägger alla korten på bordet. Jag inser nu i efterhand, nu då jag verkligen har tid att reflektera, att det handlar om så mycket mer än om bara en satsning på tio veckor. Jag väljer att dela med mig av mina erfarenheter och vad som försiggått i mitt huvud långt innan jag ens visste vad fitness var. I slutändan kommer det handla om en personlig utveckling, och kan det hjälpa någon annan till att utvecklas på samma sätt, så är det helt klart värt det. Jag har inget att dölja - jag är jag, och mina rädslor och tankar om tävlingssatsningen fanns där av en anledning:
I och med att jag nu hade målet uppstakat för mig - jag skulle tävla, jag skulle prestera mitt allra bästa den 5 december i Göteborg, så var jag tvungen att börja dieta.
I förra inlägget nämnde jag att skolan inledningsvis var en stor faktor till varför jag tvekade på om jag ville göra detta eller inte, men jag kan även säga att tanken på att gå på en tävlingsdiet också gjorde mig tveksam. Det skrämde mig. På riktigt.
Hösten 2010 började jag styrketräna i samband med att jag bytte friidrottstränare. Jag hade tränat styrka förut, men inte på ett gym utan det var mer medicinbollsträning och övningar med kroppsvikten. I och med att jag började styrketräna "på riktigt" började jag såklart bygga mer muskler - jag började utveckla en fysik jag inte riktigt kände igen. Jag blev större och tyngre. Men det var roligt att lyfta, riktigt roligt, och det gick bra.
Jag slutade med friidrotten och 2013 blev första året utan någon tävlingssatsning. Jag hade handbollen i början av året och tränade två gånger/vecka och hade match på helgerna. Jag tyckte fortfarande att styrketräningen var rolig, och körde nog även det någon gång i veckan. Dock brottades jag med ett dilemma i mitt huvud - "man blir stor av styrketräning"...
Jag blev större, men jag blev inte tjock på något sätt. Skulle någon se bilder på mig från den tid då jag kände mig som "störst" så skulle denne förmodligen säga något i stil med "Du är väl inte tjock? Grov, men inte tjock". Problemet var att min spegelbild plötsligt inte stämde överens med den visuella bild av mig själv jag hade då jag friidrottade och tränade handboll regenbundet. Det hade då inte spelat någon roll vad andra skulle ha sagt till mig. Jag hade inte varit mottaglig för någon typ av positiv feedback, för jag hade inte kunnat ta åt mig av det - jag kände ju inte så själv. Jag tyckte inte att jag var den jag varit. Jag fick mer hull på kroppen och jag vägde mer än jag gjort någonsin förut. Utifrån det gjorde jag ett stort misstag - jag drog automatiskt en parallell mellan styrketräningen och det mentala välmåendet. Jag gjorde automatiskt en koppling mellan att det var styrketräningen som fick mig att gå upp i vikt, få mer hull och som resultat av det: må sämre mentalt. Anledningen: jag hade hört det från andra - "man blir stor av styrketräning"....
Idag har jag verktygen för att sudda ut de paralleller jag drog, jag har verktygen att dra nya. Idag förstår jag vart skon klämde. Det handlade inte om styrketräningen - det handlade om min livsstil. Jag gick från att ha tränat sex (?) friidrottspass och två handbollspass per vecka (och matcher på helgerna) till att, då handbollssäsongen var över, gå på någon promenad här och där (jag ville inte gå med mamma för hon gick för snabbt...), köra lite halvdan styrka då och då utan mål och mening (ville ju inte bli för stor...), samt köra lite spänst- och medicinbollsträning då jag kände för. Detta gjorde jag i samband med att jag åt. Jag åt på samma sätt som jag hade gjort då jag var fullt aktiv. Ekvationen för hur detta påverkade min vikt är inte så svår att förstå sig på: Då jag var aktiv gällde mycket mat + mycket träning för att bygga en stark och funktionell kropp för det jag höll på med. Då jag blev mindre aktiv åt jag samma mängd mat + mindre och sämre träning, vilket resulterade i viktuppgång. Jag gjorde inte av med samma mängd energi som innan.
Såhär i retrospekt kan jag se att jag var jag lost. Totalt lost. Jag visste inte hur jag skulle handla då jag slets mellan att göra det jag gillade (att träna styrka) och bilden av att "inte bli för stor".
Så, vad gjorde mitt nittonåriga jag?
Våren 2013 hoppade jag på en diet under en period på cirka fem veckor, en diet som en annan person la upp till mig. Det var ett kostschema som innehöll mat som jag egentligen hatade och varje måltid var mer eller mindre en pina att ta sig igenom. Men, skulle jag följa detta skulle jag bli mer rippad, och jag skulle till Turkiet efter dessa fem veckor, så vad passade inte bättre? Tänkte jag då...
Jag kommer fortfarande ihåg vad jag åt under dessa fem veckor, för vissa grejer var så... Äckliga. Ja, det är rätt ord. Det var äckligt. Och idag vet jag också att det var helt meningslöst att äta på det viset jag gjorde - den kunskapen besitter jag idag.
Dieten tog slut, jag var överlycklig, jag åkte till Turkiet och jag åt. Jag kom hem, sjag kulle på semester, jag provade kläder, jag grät. Jag kände mig återigen större än förr och jag kunde fortfarande inte förstå varför. Jag fortsatte äta på samma sätt som innan dieten. Jag åt tillochmed mer då allt blev så gott efter att jag hade ätit som jag gjort under dieten. Jag fortsatte träna på samma halvdana vis, utan någon sorts mål, och med tanken att "styrketräning gör mig stor".
Idag tycker jag synd om mitt nittonåriga jag som inte hade den kunskapen som mitt 22-åriga jag nu haft förmånen att skaffa sig. Jag tycker synd om mitt nittonåriga jag som inte förstod hur allt hängde ihop, och jag tycker synd om henne för hon undvek sådant hon egentligen ville göra, helt i onödan.
Återigen: det var inte styrketräningen som var problemet och som var orsaken till att jag stundtals inte trivdes i mig själv - det var livsstilen.
Vad har då det här med min rädsla för en tävlingsdiet att göra? Mycket.
Jag var rädd att jag skulle behöva dieta på samma sätt som jag gjorde, och jag var livrädd att den balans jag hittat under min tid i Umeå, skulle rubbas.
Men, så fel jag hade. Och tur var väl det.
