emeliebjuremo.blogg.se

 

I mitten av april sökte jag till Tränarprogrammet inriktning idrottspsykologi, idrottsfysiologi och idrottsmedicin på Umeå universitet. Egentligen sökte jag bara för skojs skull, jag hade redan ställt in mig på att jobba minst ett halvår till. 

Jag skickade in min ansökan den sista anmälningsdagen och tänkte att jag åtminstone kunde tänka på det tills juli, då resultatet om jag tog mig in eller inte skulle publiceras.

I juli skulle jag veta vad jag ville, trodde jag.

 

Folk har under våren frågat mig vad jag ska göra av min framtid, om jag hade några planer, och jag berättade att jag hade sökt till Umeå. Många tappade hakan, och jag trodde väl egentligen inte själv på vad jag stod och sa.

Inte skulle väl jag flytta så långt härifrån? Det var ju bara för skojs skull jag hade sökt, eller?

 

Jag blev, vilket egenligen inte kom som någon överraskning, inte direkt klokare av att få tänka under april, maj, juni och juli och när beskedet kom att jag hade tagit mig in visste jag fortfarande inte hur jag skulle göra, även om jag fortsatte prata som att jag skulle flytta. Det var ju fortfarande så lång tid tills jag skulle börja skolan, slutet av augusti låg långt bort i tiden. Jag kunde väl lika gärna säga att jag skulle börja plugga, det skulle ändå aldrig bli september, tänkte jag.

Jag tackade ja till platsen med inställningen att "det är lättare att ångra sig när man tackat ja, än om man tackar nej och sen kommer på att man ändå vill läsa".

Därmed fick jag börja leta bostad, jag fick börja läsa om studiestöd och bostadsbidrag, jag fick försöka leta reda på några blivande klasskamrater och jag frågade kompisar om diverse universitetsgrejer.

 

Det började gå upp för mig att jag faktiskt tackat ja till att flytta 73 mil norrut, att jag tackat ja till att inte vara lika tillgänglig hemma som alltid. Jag skulle börja något helt nytt och främmande, vilket började skrämma mig då jag egentligen aldrig hade haft inställnigen att jag verkligen såg fram emot att börja.

Jag började tvivla på hela grejen, jag började tvivla på att jag var redo. Den största anledningen till det låg visserligen inte i själva flytten, utan att jag började tro att det så småningom skulle finnas något som gjorde att jag ville vara kvar hemma, något man inte vill vara 73 mil ifrån dagligen. 

 

Det blev dock inte så, jag fick inte det där som möjligtvis hade fått mig att ändra mig, och det är klart att det sved värre än salt i det största såret.

Genom det beslutet, genom ditt beslut, fick jag däremot något annat i gengäld, något som jag vet egentligen är det bästa för mig - en chans till att verkligen kunna börja om på nytt.

  

---

 

Imorgon flyttar jag. 

Imorgon kl 04.00 drar jag ifrån Torsby.

Det slog mig för bara någon dag sen att jag nog aldrig kommer bo hemma på samma sätt som jag gör nu, aldrig någonsin igen. Jag har, på något konstigt vänster, gått och blivit vuxen. 

 

Många har de nog varit som tvivlat på mig, inte minst jag själv. Men nu kan jag bara säga att jag är stolt över mig själv, jag är stolt över att jag faktiskt vågar åka till en stad där jag bara känner någon enstaka människa, stolt över att jag vågar göra en förändring. 

Just nu känner jag mig bara så förväntansfull inför vad som komma skall, vilket känns väldigt konstigt för att vara mig.

Det är väl nu man ska vara supernervös och egentligen inte vilja iväg? 

Det är nu jag trodde jag skulle må dåligt, nu när jag snart ska lämna den tryggheten jag haft i ryggen i 20 år, men jag gör inte det. 

Jag har redan mått nog dåligt och nu ser jag bara framåt - jag ser norrut! 

 

Jag har dock ingen aning om hur jag kommer reagera när jag väl är där uppe, när mamma och pappa kramar mig hej då, när jag står uppe i fönstret och ser hur bilen lämnar parkeringen. 

Kommer jag bli ledsen då?

 

Kommer jag längta hem efter bara några veckor? Kommer det inte alls bli som jag tänkt mig?

Det återstår att se. Det viktigaste just nu är att jag försöker, och jag hoppas innerligt att det här är rätt väg för mig, för jag tror jag behöver vara där uppe, jag behöver se annat.

Tryggheten här hemma kommer alltid finnas kvar, och jag vet att jag har världens bästa kompisar att komma hem till, vare sig om det blir till jul eller tidigare. <3

 

Jag pausar livet här i Torsby nu för några månader och trycker på play igen när jag kommer tillbaka, för känner jag min lilla hemort så väl som jag tror, så vet jag att det kommer vara exakt som när jag lämnade den när jag kommer hem (förutom lite mer snö ;)). 

 

To be continued....!