emeliebjuremo.blogg.se

Nutid. 2016. I soffan i Torsby.

Jag har spenderat min jul och nyår hemma i Torsby, i Värmland. Så. Himla. Skönt. 

Det bästa har varit att jag har inte haft några måsten, inga direkta planer för mina dagar, utan jag har bara tagit det som det kommit. Så. Välbehövligt. Även träningen har jag tagit som den kommit, då jag inte haft någon direkt tillgång till gym på grund av att jag inte har kort någonstans i Torsby. Några pass har jag hunnit med, men jag har inte alls tränat som jag skulle ha kunnat, om jag hade prioriterat annorlunda. I "vanliga fall" hade jag kanske känt en viss ångest över det, att jag skulle "tappa gains" eller liknande, men inte nu. Jag tror att det bara har varit bra för mig för nu har jag verkligen fått en chans att återhämta mig ordenligt, både fysiskt och mentalt, efter höstens igenomkörare, samt bygga upp suget efter att förbättra min fysik under våren.

Det handlar om prioriteringar som sagt, och under min tid hemma under julen har jag prioriterat familjen. Under hösten hade jag väldigt stark hemlängtan stundtals, och nu då jag är hemma vill jag verkligen passa på att umgås så mycket som möjligt med dem. Sedan jag flyttade har jag verkligen blivit en familjemänniska och jag vill ta vara på varenda minut jag kan tillbringa med dem. Jag älskar verkligen då vi alla fyra kan äta middag tillsammans, eller liknande, för det händer så sällan nu för tiden.

 

Jag har inte bara blivit en familjemänniska på grund av att jag flyttat, utan jag har även lärt mig att livet kan svänga väldigt fort. Det man har ena sekunden kan i nästa vara som bortblåst. Därför vill jag ta vara på det som finns här och nu. 

Min mormor, som många vet, rycktes hastigt bort från mig, från min familj, i mars 2014, utan någon form av förvarning. Utan att ha varit sjuk eller liknande. Hon somnade in. Lugnt och stilla på soffan. Men alldeles för tidigt.

Hon var en av de bästa. Alltid glad, sprallig och pigg. Hon ville alltid mitt bästa och hon var alltid ivrig att få reda på allt som hände i Umeå. Ställde väldigt många frågor. Skrev ner. Höll koll på mina dagar och mina föreläsare. Ibland bättre än jag själv gjorde.

Jag saknar henne. Jag saknar henne så sjukt mycket, och jag tänker ofta på henne. Men inte så ofta som jag skulle kunna göra. Det gör för ont. Att röra vid minnen, att försöka höra hennes röst i mitt huvud eller försöka känna hennes doft då hon kramar mig. Det gör ont. I hjärtat. Så. Fruktansvärt. Ont. 

Min största rädsla när jag flyttade var att något sådant skulle hända, att någon som stod mig så nära skulle ryckas bort från mig. Och tyvärr blev min största skräck verklighet. Den 31 mars 2014. 

 

Jag vill aldrig mer vara med om det igen, men jag vet att det såklart finns risk. Det finns alltid en risk att någon man älskar ska tas ifrån en. Livet är så oförutsägbart, och i och med att jag nu vet om det vill jag spendera så mycket tid med mina nära och kära som det bara går. Det spelar ingen roll om det handlar om att bara sitta och halvslöa i soffan till något dåligt TV-program, eller om man hittar på något annat tillsammans - det handlar bara om att få vara tillsammans, att få känna närvaron av de man älskar mest av allt på denna jord. Det värdesätter jag högst. Det är nummer ett. Alla kategorier. 

 

Det har jag prioriterat under denna julledighet.

Jag gör ett litet sidohopp från tävlingssatsningen och tänkte här dela med mig lite av mina framtidstankar nu när jag snart går in på min sista termin på Tränarprogrammet:

 

Nutid. 2016. Framtid. Juni 2016.

Efter juni 2016 är det egentligen blankt. Det är på ett sätt skrämmande, men ändå så himla skönt, utmanande och spännande på samma gång. Efter juni 2016 kan jag egentligen göra vad jag vill inom det område jag är intresserad av. Vad jag vill. Den enda som kan sätta stopp för det, den enda som kan begränsa mina val, det är Emelie Bjuremo. 

På nyår slog det mig att jag egentligen inte har den blekaste aning om hur andra halvan av 2016 kommer utspela sig för mig.  Jag har ingen aning om vart jag kommer befinna mig, vilket jobb jag kommer ha (om jag ens kommer ha något jobb?), vilka nya människor jag lärt känna, och så vidare. 

Efter juni 2016 är det egentligen blankt, men det är Emelie Bjuremo som kommer bestämma precis hur hon vill forma sitt nästa kapitel, vilka nya dörrar hon vill öppna.

 

Jag har lite planer på vart jag skulle vilja vara, och vad jag skulle vilja jobba med. Det gäller bara att göra dessa planer till något konkret, vilket är något som känns bekant. Den 22 september 2015 gjorde jag just det, jag gjorde de abstrakta tankarna till ett konkret mål. Det gick ju rätt bra den gången. På samma sätt ska jag se till att andra halvan av 2016 även det blir något bra, även om det kommer handla om helt andra mål. 

 

I juni tar jag alltså examen. Tre år på Tränarprogrammet med inriktning idrottsmedicin, idrottspsykologi och idrottsfysiologi uppe i Umeå har då nått sin slutstation, en slutstation där jag kommer kunna hämta min kandidatexamen i idrottsmedicin. Det är inte bara skrämmande och spännande att denna tid når sitt slut, det är även väldigt ledsamt. Tre år med otroligt bra människor har då kommit till ända, människor som jag spenderat så mycket tid med och som jag delar så mycket med. Men, jag vet att dem jag kommit närmast kommer jag hålla kontakten med. Det bara måste bli så. 

 

Många har frågat mig vad jag blir, och vad jag vill jobba med i framtiden. Svaret är rätt komplext och varje gång jag fått denna fråga känns det som att jag dragit en hel föreläsning om vad jag läser, vad universitetets syfte är med utbildningen, och vad jag skulle vilja jobba med. Varje gång jag gör en sådan utläggning tror jag att jag säger olika saker, beroende på vem jag pratar med och hur mycket tid jag har att prata, haha. Men grejen är den, att programmet är så brett av en anledning - vi ska, då vi går ut, ha bred kunskap för att kunna attackera träningen utifrån olika perspektiv. Psykologiskt, fysiologiskt och medicinskt. Jag får ingen direkt legitimering då jag går ut, men det ser jag inte som någon direkt nackdel (jag får dock olika intyg, bland annat massageintyg och intyg på att jag är personlig instruktör). Styrkan med att inte få någon legitimering är att vi blir kompetenta inom flera olika områden, och vi kommer därmed kunna jobba inom olika områden - våra intressen kommer styra. Samtidigt kan det såklart vara en nackdel att inte bli legitimerad inom något spcifikt område då vi inte snabbt kommer kunna säga att "hej jag heter xxx och jag är legitimerad yyy" på våra arbetsintervjuer, eller till dem som vill ha vår hjälp. Men, bara för vi inte kommer kunna ha den möjligheten betyder ju inte det att vi inte är kompetenta inom området, right? En titel säger egentligen ingenting om min kunskap. Den måste jag visa. Praktiskt. Punkt. Men, det svåra kan då vara att få en möjlighet att visa den, om man inte har någon legitimering. Där tror jag att det kommer innebära att vi måste marknadsföra oss mer, samt att vi måste stå på oss för att få möjligheten att visa vad vi kan. Det är något jag kommer vara tvungen att träna mer på, att stå på mig. Och även att tro på sig själv och den kunskap jag faktiskt besitter. 

 

Vad har jag då för tankar inför 2016? Eller, en bättre formulering skulle nog vara: vad har jag för tankar inför framtiden?

 

• Flytta längre söderut efter utbildningen. Jag vill alltså inte vara kvar i Umeå. Vart spelar egentligen ingen större roll, men Karlstad hade ju varit väldigt bra - nära hem, samt att jag har många kompisar som bor där. 
  
  
• Få någon kontroll på vad jag egentligen vill göra då jag idag är väldigt "spretig" i mina framtidstankar. Men jag vet att jag vill jobba med människor. Jag vill hjälpa dem till ett bättre liv - gamla eller unga. Hur, när, var och varför spelar ingen roll. Jag vill hjälpa dem till ett bättre liv; till att prestera bättre, till ett bättre mentalt välbefinnande, eller vad det nu kan vara.
  
  
• Plugga mer. Det handlar då i sådana fall mer om att läsa kurser för att komplettera min utbildning, och det skulle då vara att plugga på distans. I och med att vi i våras läste hälso- och idrottsnutrition (7,5 hp, vilket även är den enda kostläran vi får under utbildningen) har jag fått ett större intresse för kost. Jag tycker det är intressant hur olika livsmedel påverkar kroppen på olika sätt, och så vidare. Och då vi läser rätt lite kost under utbildningen hade det varit intressant att fördjupa sig ytterligare i det för bredare kunskap. Jag tycker även det är rätt intressant med fetma och övervikt och skulle kunna tänka mig att läsa mer om våra välfärdssjukdomar (tex diabetes). Hand i hand med det går även det mentala, varför det för vissa verkar vara så svårt att gå ner i vikt och sedan hålla sig där. Men, då är jag kanske mer inne på punkt två - att hjälpa dessa människor - men det hade även varit intressant att läsa mer om det området.   
  
  
• Skaffa jobb, såklart. Men, då gäller det ju att jag ska veta vad jag vill jobba med också, haha. Men som jag skrev vill jag hjälpa människor. Jag skulle kunna tänka mig att jobba med träningsresor, eller med företag som vill ha hjälp med sina anställda att bli mer "hälsosamma" (att genomgå en beteendeförändring passar bättre att skriva egentligen...). Att hjälpa atleter inom lagidrott eller individuell idrott att prestera bättre, både mentalt och fysiskt hade även det varit väldigt roligt att jobba med, och där tror jag att jag har en del att tillföra då jag har egna erfarenheter från min tid som handbollsspelare och friidrottare. 
  Att skriva om träning, för någon tidning eller så, hade även det varit väldigt roligt - då hjälper jag också människor fast på ett annat sätt. Jag hjälper dem indirekt. 
  Jag skulle även kunna tänka mig att jobba som pt och försöka stegra inom det området, samtidigt som jag hade tyckt det skulle vara väldigt spännande och givande att hålla föreläsningar för till exempel lag eller föreningar om det jag kan.
  
  Så, det finns en del trådar att dra i, och det finns några tänkbara vägar att gå. Ännu längre fram i framtiden (när nu det är - nästa år? Om tio år?) kanske jag även skulle kunna tänka mig att starta eget, beroende på vad jag gör då och om jag hittar något jag anser saknas, och som jag tror mig kunna erbjuda. Även där finns lite planer på vad det skulle kunna vara, men dessa är ytterst diffusa. Än så länge.
  
  
• Praktik. Det är denna punkt som kronologiskt ligger närmast. Jag ska ha praktik från vecka sex tillochmed vecka elva och denna försöker jag få i Karlstad. I dagsläget känns det som det är 50/50 om det ska gå eller inte, men jag hoppas verkligen att vi kan få till något bra. Och för att det ska gå, så antar jag att det är här jag måste lyssna på mig själv angående att stå på sig själv. Jag måste visa dem att de behöver mig - var det inte det jag skrev i stycket ovan? Jo det gjorde jag, och jag ska göra det. På måndag då jag ska ringa några samtal för att försöka få ordning på praktiken, ska jag visa det.
  
  

 

Jag inser att jag inte kommer kunna skriva om den här resan om jag inte lägger alla korten på bordet. Jag inser nu i efterhand, nu då jag verkligen har tid att reflektera, att det handlar om så mycket mer än om bara en satsning på tio veckor. Jag väljer att dela med mig av mina erfarenheter och vad som försiggått i mitt huvud långt innan jag ens visste vad fitness var. I slutändan kommer det handla om en personlig utveckling, och kan det hjälpa någon annan till att utvecklas på samma sätt, så är det helt klart värt det. Jag har inget att dölja - jag är jag, och mina rädslor och tankar om tävlingssatsningen fanns där av en anledning:

 

I och med att jag nu hade målet uppstakat för mig - jag skulle tävla, jag skulle prestera mitt allra bästa den 5 december i Göteborg, så var jag tvungen att börja dieta. 

I förra inlägget nämnde jag att skolan inledningsvis var en stor faktor till varför jag tvekade på om jag ville göra detta eller inte, men jag kan även säga att tanken på att gå på en tävlingsdiet också gjorde mig tveksam. Det skrämde mig. På riktigt.

 

Hösten 2010 började jag styrketräna i samband med att jag bytte friidrottstränare. Jag hade tränat styrka förut, men inte på ett gym utan det var mer medicinbollsträning och övningar med kroppsvikten. I och med att jag började styrketräna "på riktigt" började jag såklart bygga mer muskler - jag började utveckla en fysik jag inte riktigt kände igen. Jag blev större och tyngre. Men det var roligt att lyfta, riktigt roligt, och det gick bra. 

Jag slutade med friidrotten och 2013 blev första året utan någon tävlingssatsning. Jag hade handbollen i början av året och tränade två gånger/vecka och hade match på helgerna. Jag tyckte fortfarande att styrketräningen var rolig, och körde nog även det någon gång i veckan. Dock brottades jag med ett dilemma i mitt huvud - "man blir stor av styrketräning"... 

 

Jag blev större, men jag blev inte tjock på något sätt. Skulle någon se bilder på mig från den tid då jag kände mig som "störst" så skulle denne förmodligen säga något i stil med "Du är väl inte tjock? Grov, men inte tjock". Problemet var att min spegelbild plötsligt inte stämde överens med den visuella bild av mig själv jag hade då jag friidrottade och tränade handboll regenbundet. Det hade då inte spelat någon roll vad andra skulle ha sagt till mig. Jag hade inte varit mottaglig för någon typ av positiv feedback, för jag hade inte kunnat ta åt mig av det - jag kände ju inte så själv. Jag tyckte inte att jag var den jag varit. Jag fick mer hull på kroppen och jag vägde mer än jag gjort någonsin förut. Utifrån det gjorde jag ett stort misstag - jag drog automatiskt en parallell mellan styrketräningen och det mentala välmåendet. Jag gjorde automatiskt en koppling mellan att det var styrketräningen som fick mig att gå upp i vikt, få mer hull och som resultat av det: må sämre mentalt. Anledningen: jag hade hört det från andra - "man blir stor av styrketräning".... 

 

Idag har jag verktygen för att sudda ut de paralleller jag drog, jag har verktygen att dra nya. Idag förstår jag vart skon klämde. Det handlade inte om styrketräningen - det handlade om min livsstil. Jag gick från att ha tränat sex (?) friidrottspass och två handbollspass per vecka (och matcher på helgerna) till att, då handbollssäsongen var över, gå på någon promenad här och där (jag ville inte gå med mamma för hon gick för snabbt...), köra lite halvdan styrka då och då utan mål och mening (ville ju inte bli för stor...), samt köra lite spänst- och medicinbollsträning då jag kände för. Detta gjorde jag i samband med att jag åt. Jag åt på samma sätt som jag hade gjort då jag var fullt aktiv. Ekvationen för hur detta påverkade min vikt är inte så svår att förstå sig på: Då jag var aktiv gällde mycket mat + mycket träning för att bygga en stark och funktionell kropp för det jag höll på med. Då jag blev mindre aktiv åt jag samma mängd mat + mindre och sämre träning, vilket resulterade i viktuppgång. Jag gjorde inte av med samma mängd energi som innan. 

Såhär i retrospekt kan jag se att jag var jag lost. Totalt lost. Jag visste inte hur jag skulle handla då jag slets mellan att göra det jag gillade (att träna styrka) och bilden av att "inte bli för stor".

Så, vad gjorde mitt nittonåriga jag? 

 

Våren 2013 hoppade jag på en diet under en period på cirka fem veckor, en diet som en annan person la upp till mig. Det var ett kostschema som innehöll mat som jag egentligen hatade och varje måltid var mer eller mindre en pina att ta sig igenom. Men, skulle jag följa detta skulle jag bli mer rippad, och jag skulle till Turkiet efter dessa fem veckor, så vad passade inte bättre? Tänkte jag då...  

Jag kommer fortfarande ihåg vad jag åt under dessa fem veckor, för vissa grejer var så... Äckliga. Ja, det är rätt ord. Det var äckligt. Och idag vet jag också att det var helt meningslöst att äta på det viset jag gjorde - den kunskapen besitter jag idag. 

 

Dieten tog slut, jag var överlycklig, jag åkte till Turkiet och jag åt. Jag kom hem, sjag kulle på semester, jag provade kläder, jag grät. Jag kände mig återigen större än förr och jag kunde fortfarande inte förstå varför. Jag fortsatte äta på samma sätt som innan dieten. Jag åt tillochmed mer då allt blev så gott efter att jag hade ätit som jag gjort under dieten. Jag fortsatte träna på samma halvdana vis, utan någon sorts mål, och med tanken att "styrketräning gör mig stor".

 

Idag tycker jag synd om mitt nittonåriga jag som inte hade den kunskapen som mitt 22-åriga jag nu haft förmånen att skaffa sig. Jag tycker synd om mitt nittonåriga jag som inte förstod hur allt hängde ihop, och jag tycker synd om henne för hon undvek sådant hon egentligen ville göra, helt i onödan.

Återigen: det var inte styrketräningen som var problemet och som var orsaken till att jag stundtals inte trivdes i mig själv - det var livsstilen. 

 

Vad har då det här med min rädsla för en tävlingsdiet att göra? Mycket. 

Jag var rädd att jag skulle behöva dieta på samma sätt som jag gjorde, och jag var livrädd att den balans jag hittat under min tid i Umeå, skulle rubbas. 

 

Men, så fel jag hade. Och tur var väl det.